Kalaset på Juresta

Det bar sig så till, att A.P. Andersson i Juresta fyllde 60 år, medan jag var kvar i Staf. Och som jag bodde hos Ahlstrands, så blev jag naturligtvis inbjuden på storkalaset. Så jag fick se, hur ett sörmländskt 60-årskalas gick till. Åtminstone i Floda.

Jag gissar att hela Floda socken var inbjuden. Jag räknade visserligen inte gästerna, men hela den stora byggnaden, som väl innehöll minst 10 – 12 rum, var faktiskt fullsatt. Där fanns folk av alla kategorier, ett fullständigt menageri, som jag kunde studera om jag hade lust.

Det var så fint att många av herrarna voro i frack, men det var inte allmänt. Jag hade inte frack, men hade hyrt mig en smoking. Damerna voro i regel mycket uppriggade. Jag minns att fru Ahlstrande hade en charmant grå sidenklänning, fröken Hildur hade ljusblått siden. Nämndeman Ahlstrand var klädd i frack.

Både prosten Hallströmm och hans prostinna voro med. Likaså disponenten för Kantorps gruvor. En hel bukett av unga flickor från herrgårdarna ikring gjorde ljuva inslag i tavlan. Jag hörde hur det tisslades och tasslades i vrårna lite hvarstans. Man väntade allmänt – tycktes det – tillkännagivandet av fröken Hildurs förlovning. Det hade alltså gått så långt, skvallret om åkturerna och den ominösa nattkonserten i Floda kyrka. Men fröken Hildur tycktes ta det lugnt.

Hela den stora salen på nedre botten var packad med folk intill trängsel, då prosten Hallström skulle hålla sitt stora lyckönskningstal för 60-åringen. Där nere samlades huvudsakligen honoratiores, och jag som var outsider, hade gömt mig undan i något av kabinetten kring den stora hallen i övervåningen. Då kom någon – jag har nu glömt hvem – och tog mig under armen och förde mig ner i matsalen som redan stod dukad.

Även matsalen var proppfull med folk och då prosten just började hålla sitt charmanta tal, strömmade ytterligare folk till från de övre regionerna och trängde sig in. Det blev då en trängsel utan like, och jag stackare blev knuffad baklänges, så jag kom att stöta till ett sidobord fullt med brännvinsglas, ännu lyckligtvis tomma. Så det blev ett fasligt taberage som ackompanjemang till talet. Jag ramlade inte omkull (för det fanns det inte plats för!), utan blev bara knuffad emot bordet. I alla händelser var det pinsamt.

Ja, se det var ett riktigt kalas! (fortfarande H.C. Andersen). Så mycket kaffebröd och tårtor vet jag mig knappast ha sett på ett kalas. Och du store! Hvilka massor av mat!

Mat har jag sett i stora massor på andra ställen, icke minst i Värmland, där ett storkalas på 200 personer är en inte alldeles ovanlig företeelse. Men i Värmland sitter man uppradad i tre strängt avgränsade kategorier: fruntimmerna för sig, med de högsta hönsen förnämt avskilda vid ett bord betraktande de övriga qvinsen såsom icke existerande.

Vidare de karlar som äro måttlighetssupare, samlade i ett rum för sig, i livligt samtal om traktorer och skördetröskor och smågrisar, och slutligen ”omåttlighetssuparna”, som gärna hålla till i en kammare ovanpå, samlade kring ett antal brännvinslitrar – minst 20 – 30 st. – på bordet. Och konversationen drar man nog helst ett brett streck över!

Slutligen kyrkoherden med sina magbesvär, helst sittande för sig själv i sängkammaren eller möjligtvis i sällskap med ingeniör Heijkorn, ifall han nu överhuvud finns med. (I trädgården till sist ett antal gubbar, som läppar flytande varor i båda ändar, gärna ”sör om björka”).

Så gick det inte till i Floda. Där fanns inga ”chambres séparées” utan herrar och damer voro angenämt hopblandade. Och prosten satt inte i sängkammaren.

Det var naturligtvis en viss skillnad på gästerna också om man vill jämföra med bondkalasen i Östra Emtervik. Fastän patron A.P. var ju ingalunda så särskildt fin utan kom från de breda lagren, fast han lyckats skapa sig en förmögenhet.

Det hölls många tal och ganska roliga tal. Men något tillkännagivande av någon förlovning blev det inte.

Några särskilda minnen från den stora festens närmare detaljer har jag inte längre. Jag minns, att prostinnan Hallström och jag kommo överens om att vi voro släkt. Hon var nämligen dotter till Edla Heijkorn, skönheten från Norrtullsgatan 14. Denna blev gift med sjökapten Kramer. Och prostinnan på Granhammar hette således Kramer som flicka. (Det skulle intressera mig att veta något även om hennes syskon, och hvar de hamnade.)

Jag minns att det dansades hela natten ända till kl. 6 på morgonen. Då avslutades dansen med att nämndeman Ahlstrand, inspektoren på Flodafors samt någon av fröken Hildurs bröder – de kallade sig Jurell efter fädernegården Juresta – dansade trekarlspolka, medan allt folket stod och klappade händerna. Då var det klackarna i taket! Möjligen var det Anders Jurell, sedermera rådman i Nyköping.

Fröken Hildur var livligt i farten, men hvilka hon dansade med kan jag numera inte minnas. Hon var ingen sylfid precis, utan jämförelsevis liten och välfödd och en smula rustik. Men hon var naturlig och sprittande glad, och hon sken upp med hela ansiktet som en solvarg. Och hon var rolig.

Även fru Ahlstrand var med i svängen hela tiden. Hon var ju bara 23 år och ännu i sprittande dansåldern. Hon var på den där tiden mycket lik sin yngre syster, frisk glad och skämtsam. Vi umgingos sedan flera år i Nyköping på 30-talet. Då var hon över 50 och blev ganska fort en ganska bastant matrona, men sitt goda humör hade hon kvar. Jag som företrädesvis minns henne från dessa Nyköpingsår, har litet svårt att erinra mig hennes ansikte från Staf-tiden.

Jag minns ännu uppbrottet från Juresta vid 6-tiden på morgonen. Det var då en smula regndisigt, och Ahlstrands hade suffletten på sin droska uppfälld. Jag fick inte plats inne i droskan utan kröp upp på suffletten och höll mellan knäna en stor korg med kakor, småbröd och tårtor, som blivit över. Det blev en ganska glad hemfärd.

Efter 60-års-kalaset på Juresta blev jag väl inte så länge kvar på Staf. Men jag har tydliga synminnen, av hur jag gick där vid de gamla gruvorna och utförde mina mätningar.

Ibland kom unga grevinnan Cronhielm från Ökna med sitt sex-spann. Hon passerades strax förbi mig och jag ser hennes starka, smidiga gestalt för mig ännu. Hon var väl ungefär i Maria Ahlstrands ålder. Och hon var en ovanligt stilig raskvinna. Hennes passion var hästar, och hon körde sitt sex-spann med suverän skicklighet. Hennes groom satt baklänges på den stora höga jaktvagnen.

Jag fick sedermera, blott fem år senare, (1908) höra om hennes öde. Jag minns inte hennes dödsorsak längre, men det föresvävar mig att hon körde ihjäl sig. Hennes sex-spann blev visst skrämt på något sätt, och hästarna satte av i sken.

Alltnog dog grevinnan Cronhielm vid mycket unga år – 25 – 26 kanske. Hennes make blev alldeles otröstlig. Det berättas, att han lät begrava sin unga grevinna i en murad grav som var försedd med en trumma, som ledde från jordytan ner till kistan. Och hvarenda dag – även på vintern – besökte han graven på Floda kyrkogård och släppte ner rosor över kistan, som han alldeles höljde i rosor. Det låter nästan som hämtadt ur en roman från 1800-talets början.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Det stora gruvraset

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja