Åren på Stockby gård - del 4

https://digitaltmuseum.org/021018167591/rallare-och-banbyggnad-pa-stockholm-roslagens-jarnvag-srj-srj-lok-3-rimb

På hösten 1887 - tror jag åtminstone - kommo rallarna till Stocksund och började schaktningsarbeten och utläggning av spår för den nya Rimbobanan. Jag var rätt så ofta nere hos dem. Och jag var mycket stolt, då jag ibland fick den stora nåden att följa med på loket, som drog grusvagnarna. Jag var sex år gammal då. Jag minns också då järnvägsbron nere vid Stocksund började byggas. Det var mycket att se och lära för en liten sex-års parvel.

Vintern 1888 var ytterst sträng, och det föll otroliga massor snö. (1888 var en så kallad vulkanvinter, orsakad av Krakataus utbrott 1883, reds. anm.) Jag minns mycket tydligt, hur vi en morgon måste skotta oss fram till ladugården det var manshöga drivor. Även jag var ute och skottade med en stor sopskyffel. Jag minns det mycket väl. Och jag minns hvilka härliga slädfärder vi denna vinter gjorde in till Stockholm. Vi vore då och då och hälsade på hos Mormor. Jag minns inte säkert var hon bodde under vår Stockbytid, men en period bodde hon på Södermannagatan. Senare var det Nytorgsgatan, men det var på 90-talet.

En höst höllo vi på att taga upp potatis i ett potatisland strax intill huset där vi bodde. Det var i september. Min fader kom och såg på oss en stund medan vi sysslade med upptagningen. Han hade en nyskuren käpp av rönn med sig och den körde han ned i jorden, medan han hjälpte mig att plocka potatis. Den käppen glömde han sedan, och den blev stående i kanten av landet ända till våren och då hade den slagit rot och börjat sätta skott. Jag tror att detta är väl rätt så unikt skulle jag tro. Jag har varit på Stockbyvisit i senare år – dock inte nu på länge – och jag har kunnat konstatera, hur den käppen nu har vuxit upp till en stor, ståtlig rönn, som på höstarna ståtade med massor av de grannaste rönnbär. Om den fortfarande står kvar, vet jag inte, men jag skulle knappast tro det så som de nu har rumsterat om i Stocksund med vägar och gator.

En sommar reste min fader till Söderköping för att bada för sin svåra rheumatisms skull. Både jag och min Mor voro med och tillbringade några veckor i den lilla idylliska Östgötastaden. Jag kommer inte med säkerhet ihåg, om det var medan vi bodde kvar på Stockby eller om det var sedan vi flyttat in till Stockholm. Men i alla händelser var jag bara en liten grabb. Jag kallades "blåpojken” bland badgästerna vid Söderköpings brunn. Jag hade en söt blå kostym med snörmakerier på och sjömanskrage. Jag minns den rätt så väl. Men hvad som gjorde mig särskildt namnkunnig bland badgästerna var att jag skrek så förfärligt, då jag skulle duscha efter de varma karbaden. Vattnet i S:ta Ragnhilds källa var bara 6 grader, och vi fingo duscha i rena kalla källvattnet. Jag skrek så det hördes över hela staden, och då sade badgästerna: Nu duschar ”blå pojken” igen. Det var också en sorts ryktbarhet.

På morgnarna voro vi tidigt vid brunnen för att dricka av det järnhaltiga vattnet, som jag stundom fick ondt i magen av. Jag fick alltid en pepparkaka ovanpå bläckvattnet. S:ta Ragnhilds källa flödade rikligt. Allt badvatten kom från källan, och det var nog inga småsaker, så mycket som folk där badade dagarna i ända.

Jag minns våra promenader rätt bra. Vi fingo därefter härliga frukostar. På eftermiddagarna gjorde vi promenader i Ramundershäll. Jag minns även dessa promenader och kan se båtarna hur de kommo framglidande på kanalen i djupet under oss. Vi bodde i ett hvitt stenhus inte så långt från slussen och jag var ofta och tittade på, då båtarna slussades, och ibland fick jag hjälpa slussvakten att öppna de tunga slussportarna. Det var väldigt intressant för en 6–7 års grabb. Jag lärde mig också snart nog alla de båtar som brukade passera kanalen och kände igen dem på deras ånghvisslor.

Hur länge vi voro i Söderköping, vet jag inte. Kanske sex veckor. I alla händelser blev min fader, för hvars skull vi voro där, bra mycket bättre.


http://runeberg.org/sundtidn/1888/0162.html
Ett barndomsminne från Stockbytiden, som jag livligt erinrar mig, var den stora branden i Aftonbladets hus i Stockholm (8 april 1988). Hvar detta var beläget, kommer jag ej längre ihåg och inte kan jag häller erinra mig, i hvilket sammanhang jag kom att bevittna den eldsvådan. Det måtte ha varit en tillfällighet, att vi kommo att passera brandplatsen just då. Ty jag kan ej tänka mig att mina föräldrar med flit uppsökte en stor eldsvåda för att låta mig få se en sådan. Jag var nämligen lite för liten för att kunna taga en sådan händelse med något vidare stoiskt lugn. Det var min första eldsvåda och det var en ordentlig brasa, så det var inget att undra på om jag vardt både rädd och upphetsad.

Jag har ännu rätt tydliga minnesbilder från denna brand. Som vi stodo på gatan, c:a 100 meter från själva brandplatsen, hade vi ganska god utsikt över skådespelet. Huset låg på vänster hand på gatan så som vi stodo. Det var ett 5- eller 6-våningshus som brann, och lågorna flammade i högan sky, röda och hemska för en 6–7-åring. Jag minns hur hett och kvalmigt det var på gatan, där vi stodo. Jag fick nog en hel del skräck i min barnasjäl vid detta tillfälle, och den satt i ganska länge.

Klicka på bilderna för källa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Hvad vi hade för roligt när vi voro små - Elisabeth minns

Åren på Stockby gård - del 6