Heijkorn

Vi har ägnat några timmar nu i jul till att gå igenom bilder och handskrivna texter från morfarsarkivet, och jag kan lugnt säga att det finns gott om material kvar att lägga ut. En del bilder har jag (Mira) redan scannat in, men det är massor med texter kvar för Ninna att skriva rent. Allt ifrån reseskildringar och barndomsberättelser till historier från boplatser och bruksmiljöer. Forsbacka järnbruk St. Mejtens gränd Södra varvet Norrbro Beckholmen Och de elva systrarna Heijkorn som mormor och morfar stammar från. Deras mödrar var två av dessa, tidigt faderlösa, elva systrar. Vi har all anledning att återkomma till denna spännande familj.

Fjällgatan Fjällgatan Fjällgatan, numer Mäster Mikaels gata Mellan Ersta och Sista Styfverns trappor Samtliga vykort från morfars samlingar.

Stigbergsgatan Stigbergsgatan Stigbergsgatan Stigbergsgatan Tjärhovsgatan Tjärhovsgatan De här bilderna har Morfar klistrat in i sina memoarer från Söders höjder.

Ragnhildsborg var på 1890-talet en herrgård c:a ett par kilometer norr om Södertelje, belägen inne i viken öster om den smala passage som Linasundet på den tiden var. Linasundet utgjorde - kan man säga - infarten från Mälaren till Södertelje. Det var så smalt att två t.o.m. mindre fartyg inte kunde mötas där, och som sundet dessutom var krokigt, så erbjöd det en del svårigheter för navigering. Båtarna fingo där gå fram med mycket sakta fart, och det hände inte allt för sällan att främmande båtar satte sig fast och hade det ganska besvärligt att ta sig loss. En träbrygga kantade norra sidan av passagen, på den södra sidan fanns flera grund och stora stenar. Det fanns vakt där som ombesörjde signaleringen med en stor röd träskiva på dagen och fyrljus nattetid. Och båtarna signalerade i god tid sin ankomst. De som kommo från Mälarhållet blåste i sina ångvisslor ända ute vid Kiholm, tegelbruket som ligger inne i en vik på västra sidan norrut. Varför gården kallades Ragnhildsborg gick det å...

Jag var på den där tiden oerhört intresserad av båtar och lärde mig under de två somrar - 1892 och 1893 - som vi bodde vid Ragnhildsborg, känna igen på långt håll varenda en av de rätt många båtar som då passerade Södertelje kanal. Redan då de uppenbarade sig långt, långt ute vid Viksbergs holme, kunde jag identifiera dem, och då de vid Kiholm signalerade för infarten i Linasundet, kände jag igen dem på "pipan". Men inte nog med det! Jag visste deras tontal, hur många knop de gjorde och åtminstone huvuddragen av deras konstruktion.. "Hemmabåtar" voro Söderteljebåtarna Ragnhild och Sirius. Ragnhild var svartmålad, Sirius vit. Och fastän Sirius snodde på ganska bra den också, så gick Ragnhild ändå fortare. Hur många knop hon gjorde minns jag inte exakt nu, men jag skulle tro att Ragnhild gjorde 14 (möjligen 15) knop. Hon gick från Riddarholmen till Södertelje brobänk på 1 3/4 timme, medan Sirius behövde åtminstone 2 l/4 , alltså en halvtimme mer. Jag minns vilken beun...

Vem som egentligen vid denna tid ägde Ragnhildsborg har jag numera glömt. Troligen var det väl desamma som ägarna till Viksberg, de båda kompanjonerna Andersson & Jonsson. Ty tegelmästare Widlund (broder till Andersson) som skötte Nilsbergs tegelbruk 1891, då vi tillbringade vår sommar på Viksberg, flyttade året därpå över till Ragnhildsborg. Det kunde han ju naturligtvis ha gjort ändå förstås, men jag gissar i alla fall, att Andersson och Jonsson hade sin hand med i tegelbruket i Ragnhildsborg. Kanske arrenderade de bara tegelbruket? Dessa gubbar, Andersson, Jonsson och Widlund kan jag fortfarande se för min inre syn. Andersson var en sträv herre med stor näsa och långt helskägg. Vi hade på Viksberg en väldig respekt för den gubben. Hur han skapat sin förmögenhet från rakt ingenting, minns jag inte längre. Men en duktig karl måtte det ha varit. Jonsson minns jag lite bättre. Han var torparpojke från Småland och hade en gång som grabb följt med en oxdrift från Småland till Stockhol...

Trakten omkring Ragnhildsborg är mycket vacker. Vegetationen är rik och blomsterfloran mycket rikhaltig. Jag har redan talat om den vackra "Ragnhilds holme". Men den var ingalunda enastående. Trakten kring Kiholm och vid Lina duger också att ses. Och en promenad från Ragnhildsborg utefter sjön till Viksberg var mycket omväxlande och givande. Man följde då en gångstig, som utgick från tegellastbryggan och sedan ledde dels genom mycket vacker skog och dels över och utefter fagra blomsterängar med utsikter ut åt Mälaren. Viksbergs "holme" - som inte var någon holme, utan en stor bergig halvö - erbjöd på den tiden en vild och fullkomligt orörd natur. Där kunde man hitta fullkomligt vildsköna partier, och uppifrån toppen av dess högsta berg såg man vida omkring -långt ut över S. Björkfjärden samt över de öar och sund där "Mariefred" stävade in mot den lilla mälarstaden med det ryktbara slottet. Några särskilt typiska växter minns jag inte längre mer än gulsippa...

På Långsjö bodde vi tyvärr inte länge. Vi kom dit 14 mars 1891 - ty jag har ett klart minne av att jag var tio år på Långsjö - och vi flyttade därifrån någon gång i augusti samma år, jag har ett svagt minne av att det var ungefär i mitten av månaden. Tänk om min fader hade haft förstånd nog att behålla det - åtminstone något tiotal år! Betänk vilken egendom och vilket underbart läge. Vi kunde ju ha haft nära nog paradisiskt därute. Nära till Stockholm och ändå rena landet - på den tiden. Underbart vackert intill Långsjön, med en tjusande och omväxlande terräng. Att sälja Långsjö var den största dumhet min Far begått. Hade han förstått sin chans och utnyttjat den, så hade vi ju blivit fullständigt ekonomiskt oberoende. Och min framtid - om jag nu skall tänka på den, hade gestaltat sig på ett helt annat sätt än vad sedan blev fallet. Men gjort är gjort, och man vinner väl föga med att gräma sig. Men vart skulle vi flytta från Långsjö? Min fader hade en gammal bekant som hette Anders Gust...

Men så gick rätt fort veckorna fram till första oktober, och då flyttade vi in i lägenheten på Borgmästaregatan. Jag minns inte hur många rum det var i den lägenheten, om det var tre eller fyra rum. Inte minns jag heller om några detaljer från själva rummen, annat än att det var finare än på Fjällgatan. Vi bodde fyra trappor upp och hade en makalöst fin utsikt. Av den har jag åtminstone svaga synminnen, även om jag inte minns några detaljer. På andra sidan gatan låg en stor trädgård, som möjligen kunde kallas handelsträdgård. Ty jag minns ännu mycket tydligt att just de första dagarna sedan vi flyttat in, så höll ett par karlar på att lägga in morötter i långa stukor, i stora kvantiteter. Förmodligen även andra sorts grönsaker, fast jag ej minns annat än morötterna. - Trädgården var skild från gatan medelst ett högt rött plank. Därinne fanns långa rader av fruktträd och några pittoreska gamla hus, som jag minns att jag sökte rita av. Vad som låg bakom trädgården minns jag inte så noga,...

Då min Fader lämnade Stockby, var han 53 år gammal. Han hade ju tjänat en del pengar, och han tyckte väl därför, att han kunde vila sig en tid och taga igen sig. Det var därför han flyttade till Stockholm. Emellertid var det väl också i någon mån för min och min systers skolgångs skull. Alltnog flyttade vi till Fjällgatan i Stockholm - jag har skrivit ett särskilt kapitel därom. Där blevo vi emellertid inte länge boende. Min Fader tröttnade väl på att gå i Stockholm och göra ingenting. Visserligen hade vi en mjölkaffär, som sköttes av vår gamla Anna, som följt med oss från Stockby. Den gav oss troligen föga vinst. Min Fader ville väl återvända till det område, han bäst begrep, lantbruket, men han ville ha ett mindre sådant, som inte förorsakade honom så mycket arbete och som kunde bli ett tusculum för honom på gamla dagar. Han hade insett, att jag aldrig skulle bli någon lantbrukare utan troligen skulle komma att gå läsvägen. Dessutom var jag vid den där tiden en liten klen och bräckl...

På våra bergskoleresor 1903 hade vi kommit till Norberg. Norberg var ju på denna tid ett av våra viktigaste gruvdistrikt och där var ju naturligtvis synnerligen mycket att se, åtminstone ifråga om gruvgeologi och olika malmtyper, däremot kanske inte så mycket ifråga om maskinella anordningar.... Det "vådliga äventyr" som jag här tänkte tala om utspelades emellertid i den gamla Mossgruvan, som då ännu bröts. Hvar och en som nu för tiden besöker Norberg, söker sig väl upp till den gamla Mossgruveparken, som ger en oerhördt förtätad stämning av gammal bergslag och forna tiders gruvbrytning. Naturen har numera med riklig vegetation läkt såren efter den gamla gruvbrytningen, så att där är verkligt "naturskönt", åtminstone för en så gammal bergslagsälskare som jag. Hela Mossgruveparken är ju full av gamla vattenfyllda gruvor. Jag har väl inga synminnen kvar utav, hvar precis den då bearbetade gruvan låg. Emellertid minns jag, att vi gingo ner i gruvan i ett gammalt mörkt ...

(Bilden är hämtad från www.stockholmskallan.se Tillhör Stockholms stadsmuseum. Återgiven med tillåtelse.) En stockholmsskildrare som var helt okänd för sin samtid och vars frånfålle 1882 uppmärksammades i mycket liten grad, men som nu är desto mera känd, är mamsell Josabeth Sjöberg. Hon tillbringade praktiskt taget hela sitt liv på Söder - hon var vid sin död sjuttio år gammal - och levde en gammal frökens enahanda och knappa liv, försörjande sig på pianolektioner. För att förströ sig målade hon akvareller, små genrebilder med utsikten från sitt fönster, och den var omväxlande eftersom hon bodde på ett dussin olika ställen. Dessa akvareller har gjort mamsell Josabeth berömd; i en naivistisk stil som för konstnärinnan var alltför naturlig, men som på 1900-talet råkat bli högsta konstmod, skildrar de livet på Söder vid mitten av 1800-talet - alltså den tid då Farmor föddes - ett slags dagbok i bild, där åskådaren känner intim kontakt både med tiden och med de människor, som rör sig kring...

"Den äkta 1700-talsgatan på Söder var Fjällgatan och är det för övrigt till en del även i dag. Men tiden har ju stympat den hårt. Den gamla Fjällgatan började vid kyrkogårdsgrinden, rätt bakom högaltaret i Katarina kyrka, som i någon av 1700-talets lummiga svenska småstäder, och löpte i en graciös båge med två jämna husrader, där gavlar och fasader visserligen ständigt växlade i höjd och färg, men som ändå bildade en märkvärdig enhet. Höjden över staden anade man i ljuset och den friska vinden, det var bara då en port i ett plank öppnades som man kunde få en glimt av utsikten, eller vid Söderbergs trappor, som mödosamt klättrade upp från Stadsgården. Kontakten med kyrkan och det småstadsaktigt slutna underströks av att gatan enligt gammal sed hette Katarina östra kyrkogata. - När gatan döptes om till Fjällgatan, har jag inte sett någon uppgift på. Den första stora attacken mot denna 1700-talsmiljö var framdragandet av Renstiernas gata vid sekelskiftet. - När dessa sprängningsarbet...

Vid västra ändpunkten av nuvarande Fjällgatan ligger intill klippbranten ett hus som betytt mycket för stadens näringsliv. Här startades nämligen 1865 Frans Schartau handelsinstitut, som första läsåret hade tjugoåtta elever. Vart utvecklingen sedan fört institutet kan man lätt se om man bara höjer blicken mot krönet av Stigberget och den moderna, stora byggnad som skolan disponerat sedan 1915. Frans Schartau var vid mitten av 1800-talet en av de mera framträdande borgarna i Stockholm. Han var ledare för en stor handelsfirma och en intresserad kommunalman, som visade samma sans, klarsyn och logiska skärpa som farbrodern, den store kyrkomannen Henrik Schartau. Sin betydelsefullaste insats kom Frans Schartau att göra vid den svåra ekonomiska krisen 1857, då en stor del av Stockholms affärsmän hotades av ruin. På Schartaus initiativ startades då en garantiförening som stödde firmor i trångmål och lades en större penningsumma för att efter Schartaus direktiv användas för ett allmännyttigt ä...

Från Kråkslottet vid Stocksund flyttade vi hösten 1888 till Stockholm. Jag tycker verkligen det är skralt med mitt minne. Faktiskt har jag ingen som helst hågkomst av själva flyttningen in till Stockholm, som dock borde ha varit något för en sjuårig landspojke ganska omvälvande. Inte heller minns jag längre våra rum i gamla 12:an Fjällgatan, där vi bodde. Jag minns bara den underbara utsikt vi hade ut över Stockholms ström med dess vimmel av båtar, dess ständigt skiftande skådespel, de olika aspekter, som de olika belysningarna åstadkom. Vi bodde på nedre botten till vänster, men vi hade fin utsikt i alla fall, ty huset låg högt och dominerande. Ville vi se ändå finare ut över Strömmen, så kunde vi förfoga oss upp till högsta våningen. Däruppe var underbart. Vi såg Djurgårdens höjder och Kastellholmens bergknalle med det tegelröda kastellet. Jag har några svaga minnesbilder kvar av husets exteriör. Huset är rivet sedan många år. Nu är där uppe på Fjällgatan alldeles omgjort. Katarinav...

Ibland utsträckte vi våra upptäcktsfärder ända ner till Barnängen och Hammarby sjö. Där fanns förnämliga berg att klättra i och där fanns bryggan för den lilla ångslup, som på den tiden gick till Nackanäs. Det var en förtjusande vacker tur dit. En och annan gång tog min fader oss med hela familjen på båten, och vi fick fara till Nackanäs värdshus, där vi drack kaffe på verandan och fick bekanta oss med den stockholmska värld, som på den tiden gjorde sina söndagsutflykter dit. Huru annorlunda då mot nu! Det var underbart vackert därute, och redan i min barndom grundlade jag den kärlek till Nacka och dess omgivningar, som sedan dess alltid suttit i. Jag minns de tjusande idyllerna kring Nacka kvarnar, kring Dammtorpssjön och skogspromenaderna bortom den. Att i höstens praktfärger vandra härute var en upplevelse! Vid Nacka gamla kyrka brukade vi alltid rasta och njuta av den underbara ro, som vilade över den lilla kyrkogården. I senare tid har jag många gånger förnyat bekantskapen. Det är...

Ej långt från Barnängsbryggan låg "Stadens bergplats", och där höll "Dihlströmmarna" till. Där knackades makadam för stadens räkning. Tänk bara att stå och krossa makadam för hand! Men Svedalas krossverk existerade inte då. Nej, där stod gubbarna bredvid var sin gamla tunna, som var lätt att flytta efter behov. På en tjock stenplatta slogs stenarna i bitar i lagom makadam storlek. Dihlströmmarna voro inrättningshjon, som logerade på Dihlströmska inrättningen, en dåtida "filantropisk" skapelse, som hade sitt huvudkvarter i några gamla byggnader - delvis från 1700-talet - uppe i norra änden av Nytorgsgatan. Åtskilliga hundra gånger har jag passerat den stora porten till "Dihlströmska inrättningen", uppförd omkring 1797 - 1800. Nere vid "Stadens bergplats" skulle gubbarna eller "Dihlströmmarna" knacka ett visst mått sten per dag såsom ersättning för kost och husrum på inrättningen. Maten till dessa hjon transporterades i stora mj...