Heijkorn

Inte minns jag längre de omständigheter, som föranledde, att jag på sommaren 1901 hamnade på Arkö, i Östergötlands skärgård. Sommarne därförut tillbragte jag till större delen i Avesta, och det var troligen först i augusti som jag några veckor vistades hos mina föräldrar i Ramsmora, på sydligaste delen av Ljusterön i Stockholms skärgård. Men jag skulle väl någonstädes tillbringa sommaren och jag behövde stillhet och ro, ty jag skulle läsa in min stora mekanikkurs och tentera på den fram emot höstsidan. På Tekniska Högskolan alltså. Orsaken till att det blev Arkö, har jag således glömt. Men möjligt är, att min Fader varit inspiratorn. Jag minns emellertid, att jag någon gång i början av juli anlände till Arkösund med en Göta-kanal-båt. Kustflottan låg för tillfället där, och det var liv och rörelse i den lilla hamnen. Flottans barkasser ilade kors och tvärs, och på kvällarna lät pansarfartygen sina strålkastareknippen spela över stränderna, vilket var mycket pittoreskt. Det blev fullkom...

Denna sommar – 1901 – var ju känd för att vara den torraste sommar i mannaminne. Inte en droppe föll visst på hela sommaren, och inåt landet var ju nästan all vegetation förbränd av den dag efter dag lika glödande solen. Jag kan inte påminna mig, att det kom en droppe regn under den månad eller möjligen sex veckor, jag tillbringade vid Arkö, om inte möjligen i samband med något åskväder. Men härute vid havet var riklig daggbildning, och grönskan höll sig tämligen frisk under den tid jag vistades där. Jag gick mestadels alldeles naken eller på sin höjd hade jag ibland simbyxor, ifall fyrmästarefrun fanns inom synhåll. Det kändes övermåttan härligt uppfriskande att låta de saltmättade vindarna smeka ens solbrynta hud. Jag hade mina favoritskrevor att sitta i, och det var en lisa för nerverna att sluta ögonen och lyssna till havets sånger, då dyningen kluckade i strandstenarna, Arkön är ju känd för sin yppiga grönska, men härute på Viskär var det mera spartanskt med växtligheten. Dock fan...

En gång fick jag följa med en av lotsarna över Bråviken ända till Oxelösund. Det är c:a två mil över. Det var en privat resa och inte i tjänsten, så lotsen som seglade en vanlig lotsbåt med den röda lotsvåden i seglet, satt och var nog en smula rädd för att möta lotskaptenen, vilken visst var rätt så argsint. Första delen av resan – medan vi ännu befunno oss i Arköarkipelagen – hade vi rätt så bra vind, men sedan vi varit iland på en holme, som väckte mitt livliga intresse genom några underliga bergarter, som voro synliga långt utåt sjön, så mojnade det ur och blev fullkomligt blickstillt. Men tro icke, att havet fördenskull låg spegelblankt. Nej, dyningen var våldsam efter tidigare rådande hård blåst, och väldiga blanka vågor vältrade in rakt utifrån havet. Vi gungade med fullkomligt slaka segel på de väldiga vågorna, som voro så höga, att hela segelstället försvann i vågdalarna. Det var en ganska penibel och alldeles inte riskfri situation, ty det var så stilla i luften, att vi inte...

En kväll kom en systerdotter till fyrmästarens fru på besök och stannade väl en vecka. Hon kom från Norrköping, och jag minns mycket väl, hur fyrmästare Malm och jag voro in till Arkösunds brygga och hämtade henne. Hon kom med tåget. Flickan var frälsningssoldat och säkerligen en synnerligen virginal oskuld. Hon hade sin gitarr med sig och hon lyckliggjorde oss under dessa dagar med sina armésånger. Det var då jag lärde mig den där ljuvliga sången: Och nu har Lammets hustru fått sin äkta man, De som så länge, länge, sökt och sökt varann. D.v.s. sången började inte så, utan det var en hel del inledande preliminärer före ”the happy end”. Men så kom den sköna versen ovan, fram mot slutet. Och melodin är ju bedårande, Mozartsk. Flickan sjöng med troskyldigaste uppsyn och hade naturligtvis inte en tanke på att sången i någon mån inbjöd en till att åtminstone lite grand dra på munnen. Men jag skämtade ingalunda med henne. Hon menade allvar, och då är det allvar. Hon och jag voro flera gånger...

Men så kom emellertid augusti och den härliga vistelsen på Viskär stod inför sitt slut. Jag gjorde några härliga segelturer med doktorn inne på pensionatet, och vi voro långt ner åt Slätbaken till. Det var underbara turer. Men så en söndagsmorgon seglade fyrmästaren med mig in till Arkösund, där jag skulle ta tåget in till Söderköping. Han var vida billigare han än Jakobsson, som pungslog pensionatsgästerna med minst ett par kronor bara för att ro tvärs över Arkösundet. Vi kommo tidigt till Arkösund, så jag hade minst ett par timmar på mig till att flanera omkring i samhället, där norrköpingsnoblessen redan då hade sina pampiga sommarchateauer. Medan jag gick omkring där i söndagsmorgonens ljuvliga stillhet, fick jag från en av villorna höra pianomusik. Det var Grieg som spelades, och jag hör ännu i mina öron när jag så vill Im Frühling, Vöglein och Schmetterling och vad de nu heta, dessa läckra småstycken, som jag själv så många gånger spelat, särskilt under min studenttid. Flicketöse...

Med Griegs Im Frühling ännu ljudande i mina öron embarkerade jag tåget och kom i sakta mak över Vikbolandet till Söderköping. Där blev jag hämtad av en skjuts från Rings gård, som ligger i närheten av Mem, Göta kanals begynnelsestation, några kilometer från staden. Godsägare Carlsson – jag vill åtminstone tro mig minnas, att han hette så – på Ring var bekant med min fader och han ville nu passa på och interviewa mig om min åsikt om några fältspatsförekomster, som han hade på sina ägor. Det var den bekante geologen Löfstrand, som hade inbillat honom, att han hade stora värden i fältspat på sin gård. Löfstrand hade vistats där på Ring nästan hela sommaren och hade mått gott. Han hade låtit sprätta lite varstans i bergen och skräpat ner i skogen. Men godsägaren började längta efter något påtagligt resultat och han hyste starka tvivel på Löfstrands omdöme. Därför ville han nu höra någon annan ”auktoritet” yttra sig. Och så kom det sig att jag kom till Ring. Där fanns ingen fältspat. Inte s...

Jag blev på Ring endast några få dagar. Sedan passade jag på tillfället att göra en liten fotvandring i dessa fagra nejder. Söderköping hade jag ju sett som liten grabb, då vi 1887 eller möjligen 1888 vistades där, medan min Fader genomgick en badkur för sin svåra reumatism. Men Göta kanal hade jag ännu inte sett. Det blev alltså nu en underbart fin fotvandring utefter kanalbankarna. Jag har ännu en hel del mer eller mindre tydliga synminnen kvar från den fotturen. Jag minns slussarna och slussningen. Ibland fick jag följa med någon skuta eller trälastad pråm något stycke väg – om gratis eller ej minns jag inte längre. I alla fall kom jag förbi Ljungs slott, som jag tydligt ännu minns, och så småningom fram till Vreta kloster, som noga besågs. Jag minns de härliga vandringarna mellan Borenshult och Motala. Den som en gång passerat denna väg i någotsånär fint väder, han glömmer den inte så fort. Från Motala begav jag mig ner till Vadstena, som likaså grundligt besågs. Var jag logerade u...