Heijkorn

1903 hade vi ju våra studieresor och s.k. praktiska övningar. I början av maj foro vi till Hagfors och blåste tackjärn i Bergsskolans lilla övningsmasugn och vi besökte Munkfors, Nykroppa, Bofors etc. I början av juli reste vi sedan till Falun och utförde gruvmätningar där. Vidare till Vestanfors, där vi utförde magnetometermätningar vid ”August och Mariagruvan”. Så besökte vi Norberg, Grängesberg och Striberg m. fl. järnmalmsfält. Till sist skulle jag skriva en gruvmonografi och fick mig förelagdt att studera Haggruvan i Åsboberg. Därtill skulle jag studera och skriva en avhandling om anrikningsteknik och fick på min lott Åsbobergs då tämligen nybyggda verk. Jag bodde då i Striberg hos gruvkamrern där och hade ganska roligt. Sedan allt detta var slut, borde jag ju omedelbart ha kastat mig in på examensläsningen för att om möjligt bli ”klar” till årets slut. Så gjorde ju de flesta av mina bergsskolekamrater, och jag skulle tro, att mer än hälften fingo sin examen klar till jul. Men...

Medan jag var i Hällefors blev jag bjuden på en kräftskiva, som jag nog aldrig glömmer. Hällefors var ju vida berömdt för sitt rika kräftfiske och för sina kräftors ovanliga dimensioner. Hälleforskräftorna påminde ju om humrar. Jag har aldrig sett större än de voro där. Vi voro fyra man högt på kräftskivan. Främst bör kanske nämnas förvaltare Rossing, som skötte landtbruket på bruket. Rossing var en koloss på minst 120 kilo om inte 130. Han var både lång och grov. Han gick inte gärna till fots för sin väldiga kroppshyddas skull, utan åkte mest i en liten ensitsig droska. Med den åkte han t.o.m. ikring ute på själva fälten och gärdena, då han skulle se till sitt folk. Rossing hade sockersjuka, och det påstods, att han konsumerade en hel liter konjak om dagen samt 12 flaskor vichyvatten. Sockersjuka ha ju en riklig törst. Rossing var ogift, men hade en hushållerska som var duktig och skötte honom efter noter. Det var hon, som visste på pricken, när han hade fått nog och skulle köras...

I Staf fick jag bo hos nämndeman Ahlstrand (jag tror han hette Carl, men är inte säker på det). Stafs gruvor låg på Hällefors mark, men ungefär hälften av denna jord arrenderades av Ahlstrand, som brukade den i samband med sin egen gård. Den Ahlstrandska familjen var trevlig och trivsam. I den familjen hvilade inga ledsamheter! Nämndemannen själv var väl i det där laget en c:a 40 års karl, skulle jag tro, kanske 35. Hans gladlynta fru Maria var född 1880 och således 1903 bara 23 år. (Jag har svårt att fatta det, när jag tänker mig in i situationen på Staf, men det måste vara så). Och inte kunde väl nämndemannen vara stort mer än tio år äldre. Nämndeman Ahlstrand var hvad man skulle kalla en ”stabil” karl. Dels var han rätt förmögen, ty han hade tidigare ägt Bergaholms gård vid Bornsjön i Salem, och när Stockholms stad köpte in alla egendomarna rundt denna sjö, hvarifrån vattnet skulle tagas till Norsborgs vattenverk, så förstods strandägarna rundt sjön att taga mycket bra bet...

En som ofta gästade oss var fru Marias syster, Hildur. Hon kom ofta neråkande till Staf ifrån Juresta. Hon kom i en hög, gul fernissad och blänkande fin dogcart och körde förstås själv. Hon kom som en frisk fläkt. Hildur var väl den där sommaren c:a nitton år. Hon var ingen skönhet, men såg frisk och glad ut liksom systern, och hennes ögon glittrade ofta av skälmskhet och odygd. Det påstods dock, att hon var den enda i släkten som var nervös. Jag märkte det just inte på annat än att hon var ovanligt livlig och stundom forcerad till sitt sätt. Mestadels var hon dock glad, när hon visade sig ute bland folk. Det berättades att hon var ensam hemma sent en kväll på Juresta då en karl kom springande upp till gården och skrek att sågen brann. Patron Andersson var bortrest tillsammans med sin fru. Hildur var ensam. Men ingen må tro, att hon trots sin nervositet tappade huvudet. Hon klädde sig skyndsamt i storstövlar och gummirock och sprang ner till sågen, där karlarna sprungo om hvarandr...

Det bar sig så till, att A.P. Andersson i Juresta fyllde 60 år, medan jag var kvar i Staf. Och som jag bodde hos Ahlstrands, så blev jag naturligtvis inbjuden på storkalaset. Så jag fick se, hur ett sörmländskt 60-årskalas gick till. Åtminstone i Floda. Jag gissar att hela Floda socken var inbjuden. Jag räknade visserligen inte gästerna, men hela den stora byggnaden, som väl innehöll minst 10 – 12 rum, var faktiskt fullsatt. Där fanns folk av alla kategorier, ett fullständigt menageri, som jag kunde studera om jag hade lust. Det var så fint att många av herrarna voro i frack, men det var inte allmänt. Jag hade inte frack, men hade hyrt mig en smoking. Damerna voro i regel mycket uppriggade. Jag minns att fru Ahlstrande hade en charmant grå sidenklänning, fröken Hildur hade ljusblått siden. Nämndeman Ahlstrand var klädd i frack. Både prosten Hallströmm och hans prostinna voro med. Likaså disponenten för Kantorps gruvor. En hel bukett av unga flickor från herrgårdarna ikring gjorde l...

Jag gjorde en något egendomlig sorti från Staf. Då jag reste därifrån, var det fröken Hildur som körde mig ner till Valla station. Hon körde som vanligt i sin höga dogcart. Då vi närmade oss Valla, hade vi att passera en stor djup vallgrav, över hvilken ledde en bro, som just då höll på att byggas om. Man hade kört fram en hel mängd stora, huggna brostenar, som lågo på ömse sidor om vägen, innan man kom fram till själva bron. Och då hästen närmade sig dessa stenar, blev han orolig och ville inte gå fram. Jag klev då av och tog hästen vid tygeln, ledande honom förbi de otrevliga stenarna. Då vi kommo fram till bron, satte jag mig upp i åkdonet igen. Men just som fröken Hildur manade på hästen igen, började denne i stället stryka baklänges, och då han fick sig ett litet rapp av piskan, reste han sig först på bakbenen och satte så iväg med ett väldigt ryck så att kärran knöt sig, och vi kastades med en väldig törn mot broräcket, kärran stjälpte och blev hängande över räcket. Och både ...

På vintern 1908 – 1909 (troligen fram på vårvintern 1909) var jag ånyo nere i Floda. Det gällde då undersökning av de gamla Götstugugruvorna samt en gruva belägen strax bortom Ökna – dess namn kan jag för ögonblocket inte erinra mig. (Jo, Skarndal!) Jag bodde då på de pensionat i Floda, som jag tidigare talat om. Det var just under denna vistelse, som jag kom att övervara nämndeman Ahlstrands begravning. Han, unga livskraftiga karlen död! Där ser man hur litet man vet om sitt liv. 5 – 6 år efter Staf-vistelsen, då Ahlstrand ju såg ut som själva hälsan. – Hur hade detta gått till? Jo, han hade fått tuberkler på hjärnan, och det bör ha varit något rent fasansfullt. Hvar hade han fått tuberklerna? Ja, säg det! Jag ville naturligtvis bevista begravningen, eftersom jag var i Floda. Men jag infann mig inte i Staf, ty jag hade inga kläder. Begravningen skedde en utomordentligt gråkall och kulen dag. Det föresvävar mig, som skulle det ha varit i november, men å andra sidan har jag viss...