Heijkorn

Söndagen den 8 juli 1917. Ja, nu har jag inte varit ordentlig med min skrifning. Det har inte blifvit utaf på hela åtta dagar. Förra söndagen var jag på en cykeltur till Ekerö- och Munsölandet och badade i Björkfjärden. Hela föregående vecka var jag en smula krasslig; min mage krånglade. Till en början försökte jag med diet o.s.v., men då det inte hjälpte, tog jag ingen hänsyn, utan stjälpte i honom hvad som hälst, och det blef åtminstone inte sämre. Nu synes defekten vara häfd. Nu sitter jag ånyo vid det lilla skrifbordet i mitt rum i stugan i Siljansnäs. Oaktadt en bra lång tid förflutit och en del saker hänt, som väl för fullständighetens skull borde nedsksrifvas, så är det väl bäst, att jag återknyter berättelsens tråd, där jag förut släppte den. D.v.s. vi hade nyss anlänt hit till vår sommarbostad i Siljansnäs. Vår stuga kunde ligga mera sympatiskt. Den ligger hvarken ensam eller i byalag. Midt på gärdet ligger hon och gassar sig. Halfvägs vid en väg, som från stora landsvägen...

Lördagen den 30 juni. Ehuruväl jag hade behöft ännu några dagar för att ordna med våra flyttningsangelägenheter, så ansåg jag mig icke lämpligen kunna begära ytterligare uppskof med tillträdandet af platsen i Stockholm, utan den 15 juni borde jag alltså vara i Stockholm. Något vidare ståtligt afsked från Forsbacka fingo vi just icke. Det hela var fullkomligt i stil med vårt föregående. Ingen enda inbjudning, utan vi ignorerades fullständigt. Visserligen var ju Astri af omständigheterna hindrad att göra några visiter, och detta visste de ju, men alltid hade väl någon uppmärksamhet kunnat visas henne, en blomma lämnas vid afskedet e.d... och äfven om Astri var förhindrad för en inbjudning, så kunde väl någon uppmärksamhet ha visats mig själf som familjens ”hufvudman”. Men ingenting i den vägen! Jag gick de två sista kvällarna ikring och gjorde pliktskyldigast de allra nödvändigaste afskedstagandena. Det hela var så kortfattadt och oceremoniöst som möjligt. Det är rätt roande att fastslå ...