Heijkorn

Hösten 1917 Hela resan utför till Trondhjem miste sitt intresse genom det ideliga rägnandet. Endast en ljuspunkt fanns på hela färden. Det goda kaffet med verkligt kaffebröd som serverades på Movikens station under uppehållet där. Kaffe är en sällsynt vara i Sverige i dessa dagar, där man lefver på maskrosor och rågknallar. Det riktiga kaffet blir därför verkliga minnen, för att icke säga upplefvelser, och därför har det äfven kommit med i denna skildring. Trondhjemsfjorden var trist äfven den. Den stora tyska hjälpkryssaren Berlin låg kvar på sin plats i Hommelvik, bevakad som förut af fyra vaktposter i hvarsin båt rundt fartyget. Det gör ett sorgmodigt intryck. Manskapet synes dock ha en viss frihet att röra sig i land. De fingo t.o.m. resa in till Trondhjem, jag tror t.o.m. utan särskild uppsikt, ty inne på stadens gator såg jag flera gossar af ”die Kaiserliche Marine”, röra sig, dels ensamma, dels i grupper, till synes fritt och otvunget. Men jag hörde också berättas att minst 30...

Hösten 1917 Nu skulle resan till Norge anträdas! Från Bräcke fanns två tåg att välja på. Ett godståg tidigt på morgonen och så persontåget vid frukostdags. Det sistnämnda var naturligtvis det bästa, men jag måste i Östersund ordna min passfråga, försåvidt jag öfverhuvudtaget skulle kunna komma in i Norge. Alltså måste jag resa med första tåget, och det var ändå ingen säker utsikt till att kunna erhålla ett pass på den korta tiden – vid pass en timme – som stod till buds, innan persontåget anlände till Östersund. Jag skyndade vid ankomsten till Östersund genast till residenset, där jag framvisade mitt flyttningsbetyg, och anhöll att jag måtte kunna få passet utskrifvet på den korta tiden. Till en början skulle det inte gå för sig; betyget gillades visst inte, ehuru jag icke hörde något om orsaken därom. Men så småningom ljusnade det hela, och de blefvo mycket tillmötesgående. Under tiden, medan jag väntade på passet, var jag på Stadshotellet och fick i flygande fläng en improviserad fru...

Hösten 1917 Vid 2-tiden på natten reste jag söderut. Hade kostat på mig lyxen af sofvagn, låg bra, men sof intet – efter vanligheten. Det är dyrt att betala 7.50 för knappt 5 timmars resa. Men hvad skall man göra? När blir nästa Gellivareresa? Måtte den nu dröja! Vid ½ 7-tiden blefvo vi uppkörda, alldenstund sofvagnen skulle vara uppbäddad före ankomsten till Boden. Denna dag blef en rägnvädersdag af första ordningen. Degerbergets kupoler voro höljda i ett vått töcken. En genomtrist stämning hvilade öfver allt och alla. I Boden kopplas restaurangvagnen in. Och får man inte sofva, så måste man åtminstone äta. Jag förfogade mig fördenskull till restaurangvagnen och magsaftens organ började redan vid blotta tanken på mat att funktionera. Men det går inte alltid som man tror här i lifvet. Vagnen var redan i förväg besatt med ryssar, som ankommit med Haparandavagnarna, och hvilka som gamar äntrade den redan innan den satte igång. Jag och en oändlig massa folk fingo vackert stanna i farstun....

Oktober 1917 Efter afskedet från Eliassons, som utöfvat ett gästfritt värdskap under denna stök-tid, som ju blef längre än från början afsedt var, anträdde jag min vandring upp till stationen, för att med 12-tåget följa till Storvik för anslutning med uppgående dagtåget till Östersund. Jag fick Olsson i sällskap, och vi hade god tid. Vackraste väder rådde, nästan full sommar (fastän på nätterna varit frost) och då vi i björkallén uppåt stationen mötte Kjellberg med en flock granna kantareller, slogo vi oss ned en stund i dikeskanten och njöto af den begynnande höstfärgen. Så kom jag till Storvik, och om resans vidare fortsättning kan jag göra mig kort nog. Vädret var det härligaste, och utsikterna genom särskildt Hälsingland mycket vackra, men som jag så snart förut gjort samma tur blef inte intresset nu detsamma. I Bollnäs blef uppehåll för middag, som förra gången, och jag försökte göra mitt bästa af den myckna goda mat som bjöds. I sena kvällen anlände vi till Bräcke, och man kunde...

Söndagen den 21 oktober 1917  Så långt ha vi alltså nu kommit, och inte en rad har blifvit skrifven på öfver en hel månad. Men så skall man också betänka, att under denna tidsrymd ägt rum åtskilligt, som verkligen varit giltig orsak till skolkning från dagboken! Så t.ex. hela den vidlyftiga flytten från Forsbacka och inflyttningen i Storängen. Så stöket att komma i ordning därstädes, för att nu icke nämna den stora Lapplands- och Norgeresan. Det torde följakt ligen vara för mycket begärdt af nerverna att tillåta så mycket lugn som behöfves för författande. Jag skall nu söka skildra det mesta, som ägt rum under den period som förflutit, sedan jag sist rörde pennan i denna bok. Det var ju i medio av september. Tittar jag i min almanacksmemorial på mitt kontor, så finner jag för den 15/9 följande anteckning: ”Langsӕter underrättas.” Langsӕter är den norske stadsingeniören i Horten, den lilla staden i Kristianiafjorden, och denne man har erbjudit Hallström & C: o kopparfyndighete...

Lördagen den 15 september 1917 Hur jag bär mig åt, så kommer jag ohjälpligt på efterkälken! Nu ha återigen mer än 14 dagar gått. Sommaren tycks nu vara slut; det förut så strålande sommarvädret – så ovanligt varmt och skönt – har förbytts i rusk och oväder. Tänk t.ex. ett så gräsligt väder vi hade i går afton! Jag hade planerat att anträda min andra Lapplandsresa som i går, med uppehåll i Forsbacka för att ordna om min flyttning. Men resan blef uppskjuten till söndagen. Under dessa 14 dagar har jag mest idkat kontorsarbete. Två kortare resor har jag företagit, bägge till Wreta och Nyköping. Den första resan företogs den 7, den andra den 11. Den första resans ändamål gällde att komma öfverens med jordarrendatorn vid Wreta om rättigheten att få taga mark i anspråk för blifvande brytning före begärd utmålsläggning, vid hvilken ytterligare mark skall lösas. Resan företogs på dagen från Stockholm och åter. Åkte till Svärta gård och promenerade till fots i stark värme till Wreta, där jag ge...

Tidigt påföljande morgon – det var tisdagen den 28 (augusti 1917) – förde mig tåget till Boden för v.b. söderut. Jag hade tröttnat på Norrland för denna gång och längtade att komma ”hem”, d.v.s. f.n. till Siljansnäs, till maka och barn. Ett försök att telefonledes komma i förbindelse med dem hade på måndagen fullständigt misslyckats. Det hördes ingenting. Astri hade skrifvit p.r. till Luleå. Det stod ju väl till, men nog väntade hon min hemkomst med största ifver. Alltså, jag lämnade den i dimma alldeles inhöljda staden Luleå, för att anträda den långa resan söderut. Om resan är ej mycket att säga. Vid frukosten i restaurationsvagnen träffade jag ing. Carlgren, med hvilken under resan några ord växlades – han kom från Narvik. Jag fick en bra plats i en III klassens sofvagn, af den nya modellen. Jag ville nämligen på nerresan söka spara in lite hofva. Och i bra III klass vagnar åker man lika fint som i II kl. jag fick en halfkupé med skinnstoppade säten och armstöd, spegel och toalett...

Det material vi för närvarande publicerar på den här bloggen är hämtat från tre tättskrivna och vackra dagböcker förda av morfar åren 1917-19. Ninna tyder morfars drivna men understundom rätt krångliga skrivstil. Med gammalstavning och allt… Och jag söker bilder och lägger ut materialet. Bildmaterialet är till största delen hämtat ur morfars innehållsrika samlingar; både av vykort och egna fotografier. De bilder jag funnit på nätet är länkade till sin ursprungsplats. Klicka på bilden så kommer du dit.