Heijkorn

Oktober 1917 Nu vidtog en långpromenad genom den dystra barrskogen. Mellan Eidet och Frostviken är öfver 3 mil, kanske 33 km, jag minnes nu ej så noga. Häraf hade jag tillryggalagt c:a 7 à 8, då olyckan hände. Summa 26 km kvar. Det var ju sköna utsikter för en söndag! Med en trasig cykel i en öde fjälltrakt! Hvar och en vet hvilken oting en cykel utan luft är. Men det var inget annat att göra, och att sätta sig i vägkanten var ju i längden inte häller något nöje. Ett sätt hade naturligtvis varit att genast vid olyckan vända tillbaka till Eidet och få en skjuts, men nu hade jag redan gått milen, och att gå en hel mil tillbaka var ju samma besvär som att gå en hel mil framåt, och sedan var det ju blott en mil kvar. Tänker man på tidsvinst, så skulle någon sådan näppeligen ha förekommit. Jag ramlade friskt på. Vägen började så småningom luta utför, och vinterkylan försvann, marken tinade upp och blef mjuk igen. Jag uppnådde Kvesjöen, en härlig fjällsjö, kantad af hvitstrimmiga fjäll, som ...

1917 Då vi anlände till Eidet, uppstod för det första ett nytt våldsamt snöväder, som gjorde vägarna nästan oframkomliga, för cykel åtminstone. Och då vi lät telefonera till Gäddede, svarades, att båten inte skulle gå utför förrän måndag morgon. Det var ju därför ingen idé för mig att så forcera dagen, som nu dessutom genom den intagna middagen blifvit så långt framskriden, att man kunde räkna med att det blefvo kolmörkt, innan jag framkom till Frostviken. Jag umgicks visserligen ett tag med planen att lämna båtresan alldeles ur räkningen och forcera mig fram till Inlandsbanan per cykel för att ändå nå Stockholm i tid. Men hur det var, så tog tröttheten ut sin rätt, och jag stannade. Langsӕter däremot, som ursprungligen hade tänkt taga hemresan öfver Ströms Vattudal och Östersund – Storlien _ Trondhjem, ändrade sig i sista stund, och beslöt sig för att fara samma väg tillbaka, som vi kommit. Vi hade ju lämnat våra kappsäckar kvar i Sem, och jag dessutom min stora vinterrock. Och detta ...

September 1917 Påföljande morgon skulle vi tidigt i dagbräckningen göra exkursinen till den kopparfyndighet för hvars skull hela denna långa och dyrbara resa företagits. Vi ämnade oss nämligen sedan tillbaka till Eidet, hvarefter Langsӕter ansåg sig böra hinna Sandmoen och jag Gäddede i Frostviken redan samma afton. Vi startade alltså redan kl. 6 på morgonen, innan det ännu var fullkomligt ljust. Det skulle icke vara så långt, förklarade Langsӕter. Men först fortsatte vi genom hela den långa Skaalebyn utmed Rengens strand, men sedan tog vägen alldeles slut, och vi marscherade in i skogsterrängen, som nu var totalt vattendrängt och sur efter det myckna rägnandet. Vi fingo i en af de sista gårdarna en vägvisare, och denna, som hade vattentäta lappskor, förde oss nu öfver den ena blöta och iskalla myren efter den andra, öfver berg och moras och kullfallna, våta stammar. Det blef äfven den en färd som jag icke så lätt glömmer! Mina kängor blefvo åter som blöta trasor kring tårna, men det ...

September 1917 Mitt tillstånd efter föregående dags strapatser för att icke säga natten – med thy åtföljande sömnfrihet, var tämligen eländigt. Jag var ungefär halfdöd, och inte hade jag särdeles stor lust att ånyo sätta mig upp i ett åk för att tillryggalägga ytterligare 44 km ut i det okända. Ty nu kunde man inte alls på förhand beräkna hur man skulle få det. Men tiden var knappt tillmätt. Det var nu fredag, och på lördagen skulle min flyttvagn från Forsbacka anlända till Storängen. Senast på måndag morgon borde jag åter vara i Stockholm för att omhändertaga densamma, för att icke pliktpengarna skulle stiga till för stora summor. Det var alltså helt och hållet denna omständighet, som så framtvingat hela denna så brådstörtade resa. Hade icke flyttningen legat för dörren, så hade vi naturligen sparat oss och rest i ett vidare makligare tempo. Men nu måste vi göra vårt bästa. Emellertid fick jag af gästgifvaren i Eidet låna en björnskinnspäls och d:o mössa. Och hade jag ej blifvit hjälp...

Följande dag – det var den 28 sept. (1917) – var väderleken växlande som under en aprildag. När vi bortåt 8-tiden hade klarerat våra nödtorftigt torkade persedlar och fått litet till lifs (naturligtvis kaffe och smørrebröd) toga vi skjuts fram till Eidet. Vi hade fått nog af den föregående dagens vedermödor och ville nu hvila oss en smula. Det rägnade, och blåste fortfarande ilsket, lyckligtvis fortfarande i ryggen. Rägnandet gjorde dock nu mindre, ty nu kunde jag skydda mig genom min fullständigt täta rägnkrage. Men för Langsӕter borde det dock inte ha varit så värst behagligt, ty hans kläder och skor voro på morgonen ännu icke torra, utan tämligen våta. Vi färdades nu förbi en serie sjöar af dyster uppsyn. Det märktes att vi voro i fjällens närhet. Den första var Skjeldbreivandet; därefter foro vi öfver en bro – där jag på ett hår när fått min hatt bortblåst och evigt förlorad – öfver till nordsidan af Mellomvandet och Bratlandsvandet samt senare Laksjøen. Naturen blef här en smula v...

September 1917 Det var sannerligen långa minuter under denna våta nocturne. Stundtals lättade skyarna en smula, och man kunde då öfverskåda vägen ett stycke framöfver. Vid hvarje ny krökning hoppades man att nerfärden från fjället skulle begynna, men alltjämt gäckades vi- fjällplatån tog aldrig slut, och djupt nere i dalen till vänster brusade den svarta Sandöla sin nattliga sång. Stämningen låter knappast tänka sig! Efter uppgifterna skulle det vara 22 km mellan Mortenslund och Sandmoen. Däraf var det bortåt en 4 – 5 km innan fjällbranterna vidtogo. Vi tyckte att vi färdats en evighet på fjället, då vi ändtligen upptäckte ett ljus i fjärran. Hurra! Det måste vara det eftersträfvade Sandmoen! Vi lifvades af denna åsyn och satte en smula fart, värme, torra kläder och hvila vinkade! Vi närmade oss ljuset och upptäckte slutligen i dunklet en liten stuga, ett litet stycke till höger om vägen. Men detta kunde väl inte vara Sandmoen? Ett litet eländigt kyffe, snuskigt och illaluktande, där i...

Det var med visst intresse vi påföljande morgon – det var Dagmardagen, den 27/9 (1917) – rullade upp vår rullgardin. Ty af vädret voro vi nu synnerligen beroende. Rägn – naturligtvis! Det var knappast annat att vänta. Medan Langsӕter fick sin cykel en smula reparerad, åto vi en charmant frukost, med ägg, lax, laxöring och andra delikatesser, för att inte glömma den ymnighet af härligt godt bröd, som vi undfägnades med, lyckligt oberoende af alla kortsystem. Och ett öfverdådigt kaffe! Man uppskattar sådant i våra dagar. Emellertid började nu cykelfärden. Klockan var väl c:a 9 på morgonen. Langsӕter hade inte på åratal rullat på en cykel, så farten blef inte från början såvärst mördande. Snarare tvärtom! Det var icke utan att jag med ett visst misstroende betraktade hans vinglerier från ena sidan af vägen till den andra. Jag för min del kände mig nödsakad kvarlämna i Sem såväl min väska som min stora vinterrock. Jag medtog i min ryggsäck endast det mest nödvändiga för ett par tre dagars ...

Hösten 1917. Här lågo vid bryggan två små båtar, den ena en ångbåt, den andra en motorbåt. Det blef den senare, en däckad, ytterst smal farkost, bärande namnet St. Olaf , åt hvilken vi nu för den återstående delen af dagen anförtrodde våra lif. Hittills under dagens lopp hade vi blott uppehållit lifhanken med kaffe och smørrebröd. Men nu borde vi ha någon fastare föda. Någon sådan stod dock icke till att uppdrifva i Sunnan. Det enda matnyttiga vi i hela samhället kunde uppdrifva, utgjordes af långa ”plankor” af kaffebröd, ovanligt stora i förhållande till priset, hvilket vi med glädje konstaterade. Och utrustade med hvarsin påse återvände vi till St. Olaf, som strax därpå surrade iväg med sin puttrande maskin, ut på bassängens vattenspegel. Snaasenvandet är en lång och smal skogssjö, någon mil lång. Till sin karaktär liknar den rätt mycket Fryken i dess öfre lopp, men höjderna äro vida högre. Utsikten uppåt vandet är utmärkt med dess krökningar och blånande åsar, som hvälfva sig, den...

Hösten 1917 Så blef det emellertid morgon äfven af den nya dagen. Lika rägntung och dyster hvilade gråstämningen öfver hustaken, då jag på morgonen fällde upp min rullgardin. Förhoppningen om de vackra utsikterna längs Trondhjem fjord gingo därmed om intet. Men det var att finna sig i sitt öde. På vägen ner till stationen slank jag upp i ”Ungdomslagets Kaffistova”, belägen ej långt från hamnen. Där fick man godt kaffe till skapligt pris och goda smörgåsar. Detta var det enda som i Trondhjem kunde uppbringas så tidigt på morgonen. Nere vid stationen var Langsӕter före mig. Han meddelade den upplysningen att nattåget från Kristiania var ¾ timma försenadt, samt att Sunnantåget naturligtvis skulle vänta därpå. Det var följaktligen ej annat att göra än att spankulera på perrongen af och an. Ty att uppsöka något frukostställe var det dock knappast tid till. Medan jag gick här på perrongen, lade jag märke till skillnaden i uppträdande mellan norsk och svensk järnvägspersonal. En plattform sk...