Heijkorn

oktober 1917 Vi ångade omsider in på Riksgränsens snöiga station, där ett par biffstekar och en stor kopp thé, varmt och rykande, inte voro ur vägen Tullförvaltaren här, en mycket habil och förstående herre, lät sina hejdukar behandla vårt bagage mer legärt , och både konjaksflaskor och zeisskikare åkte gladeligen in i Norge. Han var, efter hvad vi sedan hörde, aviserad om vår ankomst af dir. Hunger Nu kopplades vårt präktiga elektriska lok ifrån, och vi fingo en norsk dragare. Och nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden! Jag har rest denna turen flera gånger förut, men det har varit på sommaren. Äfven då var det storartadt, men maken till scenarier, som nu upprullades för oss, lär man nog mera sällan få se. Ty dagern och soleffekterna voro underbara. Fjällen voro bländhvita af nyfallen snö, men nere i fjordstränderna fanns ingen snö, utan där herrskade de underbaraste blåa och gröna färgerna. Rombaksfjorden låg smaragdgrön och indigoblå nere i djupet, och fjä...

oktober 1917 Men jag har icke blott slitit ondt på mina resor. Jag har äfven haft det bra. En af de angenämare resor jag någonsin gjort, blef företagen under denna höst. Det var resan till Bjørkaasen och Ofotenfjorden. Någon gång i början af oktober nämnde Hallin något till Hallström, om huruvida ”de redan nu” skulle förberreda mig på en viss resa, som möjligen skulle komma att företagas. Men Hallström ansåg det bäst att vänta ännu något litet. Så stod en dag det stora Bjørkaasenköpet relateradt i tidningen, och därpå dröjde det icke länge, innan resan blef bestämd. Den 28 okt. blef det beslutat att vi skulle ge oss iväg. Ressällskapet skulle utgöras af åtta stycken herrar. Dir. E. Beijer i firman G & L Beijer, dennes chef för kisafdelningen, disponent R. Haslum, dir. Falkman, kammarherre Hallin, dir. Hallström, bankdirektör Hallin, direktör E. Stolz från Kristiania, samt undertecknad. Några dagar innan affärden anträddes, hade vi ett sammanträde hos Beijers, därvid den föregående...

17/12 1917 I detta vårt ofvan skildrade hem ha vi nu framlefvat hela tiden från vår inflyttning och tills nu, utan att jag nämnvärdt haft tid eller kommit mig för att skildra händelsernas förlopp. Med min splittrade tid är det häller icke synnerligen lätt att följa med. Då man kommer hem på kvällen, är man dessutom så trött ibland, att tankarna inte gärna vilja funktionera i riktning mot ”memoarering”. Under den gångna hösten har jag rest rätt mycket. Förutom de c:a hvar 14de dag regelbundet återkommande inspektionsresorna ner till Nyköping och Wreta grufvor, har jag äfven varit på andra håll, mer eller mindre vida omkring. I senare hälften af oktober var jag sålunda med Sundström till Grängesberg för att bese ett af hans intressen där – ”Ånggrufvan” – som han nyss förut magnometermätt. Sundström reste ett par dagar i förväg, och så kom jag dit med middagståget kl. 1 en dag, hvarefter vi omedelbart begåfvo oss norrut genom gruffältet på Frövi-Ludvikabanan. Efter en halftimmas promenad ...