Heijkorn

14/1 1917 Mot kvällen blef omslag i vädret; det blef en rå, genomträngande dimma, som alldeles skymde bort gator och torg, så man med möda hittade vägen, och ehuru det var ca 20 grader kallt, så såg man att det skulle bli omslag. Röken slog också ner. Vi skyndade oss, allt hvad vi förmådde för att hinna upp till tåget i tid. Afgångstiden var 8.13. men vi möttes – väl ditkomna – af den föga hugnesamma underrättelsen att tåget vore att vänta allra tidigast vid 10.15-tiden. Nå, tåget kom väl så småningom framglidande ur dimman, men som en vagn hade gått varmt och måste frånkopplas, så blef det ytterligare försening af, och vi kommo ej åstad förrän någonting vid 11-tiden, eller då vi skulle varit framme i Stockholm. Det var sannerligen ingen lustresa! Kallt var det också i kupén, och folket satt insvept i filtar och halsdukar, rockar och pälsar, och frös visst ändå. Ändtligen framkomna till Liljeholmen och sålunda nästan hemma, blefvo vi fastsittande ytterligare en angenäm stund, alldens...

Söndagen (d. 13/1 1917) var en strålande vacker vintersöndag. Men kall! På f.m. höll jag på med att städa på min bokhylla och göra Tekn. Tidskr. Komplett för 1917. På middagen följde Astri med ut, och vi gingo till Vikdalen, där jag aldrig förr varit. Hit har den moderna villaarkitekturen icke trängt, utan man blir i ett nu liksom förflyttad 20 år tillbaka i tiden. Faktiskt slår en fläkt af 90-tal emot en. Gustaf Fjaestad, Vinterlandskap med frusen sjö. Vi voro ända ner till bryggan, midt emot Manilla och Blockhusudden. Det var svidande kallt, 18 à 20 grader. Men solen förde med sig de härligaste färger öfver snö och hustak! Och aptiten blef storartad! På kvällen for jag in till Stockholm och låg där öfver natten. Jag skulle nämligen på måndagsmorgonen tidigt med tåget till Nyköping. På måndagsmorgonen var det återigen svidande kallt. 7.25 reste jag, vederbörligen ombonad i dubbla fodral. Och halsdukar och muddar. Men det visade sig sannerligen behöfligt. Vår vagn var egendomligt no...

Januari 1918. På kvällen åkte jag in med 6-tåget, satt en stund på Teknologföreningen och skref om ”Stockholmstraktens geologi”. Kl. 8 mötte jag Signe på Auditorium . Auditorium 1916. Bild från Stockholmskällan. Programmet för aftonen var följande: Jean Sibelius (f.1865), Finlandia, symf. dikt, op.26 Christian Sinding, (f. 1856), Symfoni D-moll, op. 21, f.f.g. Arntroise Thomas (1811 – 1896), Ofelias aria ur “Hamlet”. G A Rossini, (1792 – 1868), Cavatina ur Barberaren i S. Edvard Elgar (f 1857), The Wand of Youth, 1: sta sviten Uvertyr: Allegro molto Serenad: Andantino Menuett: Andante Soldans: Presto Musicerande féer: Allegretto Slummerscen: Moderato Féer och jättar: Presto Vi hade vår plats på andra bänken på parketten, alldeles bakom Schnéevoigt . Jag kom nämligen alldeles i sista stund för att få biljetter. Det kunde ju ha sitt intresse för engångs skull att sitta alldeles inpå orkestern, ty man kunde ju studera de olika instrumenten bättre, men för aku...

Den 5 jan. 1918. På morgonen en charmant skidtur! Ej så kallt som dagen förut. Åkte först till Dufnäs och ämnade mig först till Neglinge eller i hvarje fall åt det hållet, men slog så in på Erstaviksrouten. Vände så om på vägen till Snörom. Det var soligt och vackert och snön hängde i stora drifvor på träden. Kom in på en magnifik skogsväg, som så småningom mynnade ut vid den gamla färgglada gården vid Snörom och Källtorpssjön. Det blef en längre tur än jag egentligen från början beräknat, men det var ju häller ingen idé att vända, utan jag fortsatte ner till Nacka kvarnar och Nackanäs, samt kom precis i sista stund för tåget från Nacka station. Var hemma 10.17 igen. En förtjusande färd! Priset ifråga om koncentrerade pittoreska scenerier tager dock alltfortfarande den charmanta sprickdalen vid Nacka kvarnar. Hur många gamla minnen har jag ej från denna nejd. Jag minnes en gång på toppen till Nacka gamla kyrka uti höstsolens glans en färgmättad oktoberdag! Det är m...