Heijkorn

Söndagen den 24 februari 1918. Så har åter en vecka gått till ända. En tung, dof, vecka. Allas sinnen sättas i brand genom den finska frågan , de ohyggliga blodsdåden och skräckscenerna i södra Finland samt vår regerings skamliga beteende till det hela. Det känns som en skam att vara svensk i dessa bleksotens dagar. Jag kan ej hjälpa, att jag är så funtad att hela mitt sinne råkar i uppror därigenom, låt vara, att det är yttre förhållanden, som ju icke direkt angår en. Men jag råkar helt och hållet ur funktion, hoppar ur gängorna och förlorar arbetslust och håg. Det är en ynkedom att läsa tidningarna i dessa dagar; man blir bara arg, så fort man ser rubrikerna, mycket mindre då det ynkliga innehållet. Man önskar sig fjärran från människorna, till vildmarken, till fjällen, till den rena luften, till blommor och djur! Men icke desto mindre vill man följa med vår ynkliga, s.k. kultur och läser begärligt de sista underrättelserna. Men harmen har varit stor hos mycket folk i Sverige i de...

Söndagen den 17/2 1918. Betty har farit sin väg till sitt älskade Hedesunda, och modern och Signe har kommit ut för att hjälpa oss i stället under den tid som dröjer tills Anna Frisk kommer i stället. Så här blir en smula folkrikare en eller annan vecka. Det skall bli intressant att se hvad inflytande detta kan ha på hushållets utgifter och vedåtgången. Att Betty inte kunde elda var ju en tämligen känd sak. Hur det går med maten är ju en annan fråga. Men en besparing blir det i alla händelser, trots Signes resor ut och in. Därom är jag öfvertygad. Det var gråt och tandagnisslan i går kväll med anledning af frågan om hvar främmandet skulle läggas. Jag hade föreslagit att de skulle få lilla rummet under den korta tid frågan gällde, då ju Elsa ändå inte ligger där om nätterna. På dagen skulle hon ju få ha sitt rum ograveradt. Men det blef förstås gråt och tandagnisslan. Flickornas rum skulle inte få beträdas alls under någon förevändning. Och då det vart bragdt på tal skulle Elsa först ...

Lördagen den 16/2 1918. Vi ha fått en ny vinterknäpp. Det började på torsdagen. En del snö har äfven fallit, så det har blifvit riktigt vinterlikt igen. Igår afton var 11 grader kallt och värmepannan behöfde ånyo tagas i anspråk till hela sin kapacitet. Dagarna ha ökats oproportionerligt mycket på några dagar. Det är fullt ljust redan långt före 7, och igår kväll stod jag i mitt fönster och beskådade det svinnande dagsljuset med månskäran i ny, då klockan var sex. Ökningens dagar erbjuda dock alltid en tjusning. I torsdags hörde jag Sibelius. Hela programmet var ägnadt honom. Och sanningen må sägas, att det fylldes helt och fullt. Sällan gick man från en symfonikonsert med större behållning. Det var ett sjudande, intensivt lif och en fullhet utan like. Och en oändlig rikedom i instrumenteringen! Jag kom litet hvarstädes att tänka på Mahler, fast det var ju icke Mahler. Programmet utgjordes af: Symfoni n;r 1, e-moll, op. 39. Andante ma non troppo; Allegro energico; Andante, ma non ...

Februari 1918 Måndagen den 11/2 var Astri in till staden för att gå till doktorn. Hon var till Wester-Hallberg igen. Sedan en vecka har hon klagat öfver värk och styfnad i armbågar och knäleder. Hon har dessutom känt sig trött och hankig och trodde bl. a äfven att njurarna voro i olag. Jag hade gissat på att värken berodde på öfveransträngning, då hon hyfvade med Maj-Kerstin om nätterna, ty hon har blifvit tung och bastant nu. Men för säkerhets skull gick hon till doktorn. Hon reste in kl. 12 och ut igen med 4-tåget. Doktorn trodde att det var något tillfälligt, men att det måhända kunde bli rheumatisk feber. Ty litet hög temperatur hade Astri. 37,6 à 37,7 max. Doktorn hade noga undersökt såväl lungorna som hjärtat – lungorna naturligtvis för feberns skull – och hade visst inte varit fullt nöjd med någondera delen. Vi får väl dock hoppas, att det inskränker sig till en obetydlig tillfällig rheumatisk feber, som snart går öfver. Och att det inte rör sig om lungorna, ty det vore inte ro...