Heijkorn

Vårvintern 1918 På tisdagen var äfven Signe till doktorn och fick konstateradt, att hon hade tarmkatarr. Hon skulle ligga med omslag i två dagar och inte förtära annat än vatten och ägghvita. Denna närmast föregående veckan har hon ju intet ätit och ser så mager och ynklig ut, att man rent af kan förskräckas. Emellertid var hon med mig på aftonens stora symfonikonsert på Operan. Jag ansåg att man inte gärna kunde låta ett dylikt musikaliskt evenemang gå förbi utan att vara med. Det har ju så mycket talats om denna märkvärdiga symfoni med dess stora apparat och höga fordringar. Jag lyckades egendomligt nog få biljetter på måndag middag på ett fullkomligt smärtfritt sätt. Om konserten skrifver O.M.s ( Olallo JM Morales , musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) följande: ”under världskrigets första sommar spreds ryktet, att ett fredsverk uppstått, en ny symfoni af Richard Strauss och på hösten ägde premiären af ”en Alpsymfoni” rum i Dresden, mottagen med ovanligt samfälld hjärtlig...

Mor och Signe ha inte mycket nöje haft af sin vistelse här ute. Mor har haft jämt att göra att hålla diskarna från lifvet, och Signe har varit dålig – hennes mage har krånglat hela veckan. Och så har ju jag varit dels bortrest, dels ”sjukdålig” flera dagar. Och jag som hade trott, att vi skulle ha spelat mycket, och läst. Det har ej blifvit något alls af. Lifvet erbjuder verkligen få glädjepunkter. Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren, arbeta, äta och sofva. Åtminstone de båda sistnämnda. Men nu skall jag nedlägga pennan för en stund och ägna mig åt något annat! Det hade varit meningen, att Greta och Moster Ellen skulle ha kommit ut och hälsat på, men Astri ställde sig så afvisande mot ett besök, så de drogo sig, och kommo ej. Stämningen på eftermiddagen var ganska tryckt. Signe och jag spelade en smula Tjaikowsky (jag har tre tjocka häften af hans symfonier hemma), men vi funno honom inte vidare tilltalande, åtminstone inte i pianoutdrag, så vi aff...

Jag kunde inte säga nej till ett par till synes oskyldiga cigarrer, men de blefvo min olycka. Jag rökte troligen för hårdt in på sista stumpen och fick väl i mig något af oljan. Alltnog blef jag på natten tämligen sjuk och fick på tåget uppkastningar, som en försupen buse. Det var ytterst obehagligt och genant. Och Saltsjöbadståget har ju ingen toalett! Då jag ändtligen efter all vedermöda kom hem vid ½ 1-tiden, hade jag knappast hunnit lägga mig förrän Elsa kom ner och hämtade mig under förklaring att Astri ville att jag skulle komma upp. Astri låg där och flämtade, var varm som en ugn och kunde knappast andas, sade hon. Det värkte i maggropen, bröstet och axlarna. Jag fick lof att vara hos henne hela natten, för att lugna henne. Naturligtvis inte en blund i ögonen. Där lågo vi sjuka båda två! På morgonen därpå ringde jag efter doktor van der Burg i Saltsjöbaden, och han kom på middagen. Han förklarade, att det ingen fara var med lungorna först och främst, hvilket var det förnämsta, m...

Från veckans arbete är icke mycket att berätta. Det förnämsta är väl igångsättningen af diamantborrningen i Wreta. Andersson hade förut skrifvit och sagt sig tro, att den skulle taga sin början på tisdagen. Jag valde därför med afsikt onsdagen för nedresan för att få närvara strax efter starten. Men då jag anlände dit ner, hade de ännu icke fått igång. Skjulet var ju uppfördt och maskinerna på sin plats, men vattenpoleringsanordningen var icke klar. Jag hade föreslagit att slå två flugor i samma smäll och taga det för spolningen erforderliga vattnat ur norra grufvan, som därigenom borde bli länsad, åtminstone i de öfre delarna. De höllo just på med hopsättandet af denna ledning och vi fingo det så pass i ordning att vi kunde se att anordningen fungerade. Andersson var blott bekymrad för, att vattentilloppet icke skulle komma att visa sig tillfyllest, ty diamantborrningsbolaget hade blott kostat på 1” rör, och det var måhända väl litet. Enligt underrättelser af gårdagen kom dock arbetet...