Heijkorn

Våren 1918. Från veckan är att anteckna en föreläsning I Borgarskolans serier af Mr. Erskine Kidd på Victoriasalen. (Victoriasalen låg i Godtemplarhuset på Tunnelgatan 19 i Stockholm. Reds. anm.) Han föreläste om: ”Around the coasts of England” och visade i anslutning därtill en massa vackra bilder från Britanniens många hamnstäder. Föreläsningen var synnerligen liflig och medryckande och hölls på ett klart och tydligt språk, där intet ord gick förloradt. Föreläsaren är ju bekant för sin humor och kvickhet, och han lät den flöda, som då han t.ex. relaterade morgonbönen i en af Skottlands domer, där han som gosse varit korsångare, då ynglingarna, djupt andäktiga, rabblade på fabriksmärkena i hattkullarna, som de höllo för sina ansikten. Eller då han i en musikhandel skulle sjunga en melodi till ett stycke som han ville köpa för att få Pinet att sedan introducera, hvarvid ”my wife went out”, hvilket kanske var behöfligt. De många bilderna voro förträffliga och gåfvo en präktig illustrati...

Eftersom jag är i farten med musiken, så är det bäst att äfven relatera torsdagens symfonikonsert. Programmet var följande: Brahms: Symfoni no. 1, e-moll, op. 68. Un poco sustenuto. Allegro. Andante sustenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Allegro non troppo ma con bris Pianokonsert no.2, D-dur, op. 83. Allegro non troppo Allegro appassionato Andante Allegretto grazioso Brahms e-moll-symfoni slutkomponerades efter många års förarbeten 1876, då den också för första gången uppfördes – nämligen i Karlsruhe. Omedelbart därefter följde uppföranden i Mannheim, München och Wien. För många gäller den som Brahms väldigaste tonskapelse. ”den första symfoniens tragiska storhet” skrifver Thomas-Lan-Galli ”har Brahms senare icke förmått uppnå” Med sin väldighet ställer den allt i skuggan, som på symfoniens område skrifvits efter Beethoven. Det finns andra verk, som ha att uppvisa skönheter, som detta ej äger. Den underbara klangfägringen i Schuberts h-moll-fragment anträffas ingenstädes...

Denna recension ( Olallo JM Morales , musikkritiker i SvD 1912–18. Red.s anm.) öfverensstämmer tämligen noga med mina egna intryck af konserten. ”Brudköpet” tyckte jag var mera konstigt än vackert – hela tiden ett ansträngt jäktande i vildaste prestissimo. Instrumentationens hufvudpunkt var förlagd till stråkarna. Jag tyckte inte det var någon vidare omväxling.   César Franck-konserten däremot var öfverdådig såväl i pianostämman som i orkestern. Stycket påbörjades så varligt och en smula melankoliskt men ryckte ibland upp sig till likaså svindlande tempon, så att man knappast förstå hur det är möjligt för människofingrar. Jag förmärkte väl det fördjupade andliga innehåll, hvarom Morales talar. Beträffande Alpsymfonien har han nog också rätt. Det var ett öfversåsigt stycke skildringskonst af yttre effekter. Djupare känsla, konstnärlig upplefvelse saknades. Verket var ju ytterst intressant som orkestreringsprof betraktadt, men lämnade en dock tämligen oberörd, när effekterna väl ...