Heijkorn

En gång var min far mycket sjuk. Han fick hjärnhinneinflammation, och det gällde väl nästan livet, skulle jag tro. Jag minns hvilken uppståndelse det var hos oss under denna sjukdom. Jag var ju inte mer än en 5–6 år, men jag har livliga minnen därav ännu. En kväll hade febern sprungit upp till inte mindre än 42 grader. Minfader yrade våldsamt, och det var en förfärlig villervalla i hemmet. Mor visste inte hvad hon skulle ta sig till, och läkare var inte så lätt att få ut på den tiden. Till slut mot kvällningen fick far för sig att han måste till sjukhus i staden och sade till om att en hästskjuts skulle göras i ordning. Det var väl rena galenskapen att frakta ut honom i kylan i detta tillstånd, men vi kunde inte hindra honom. Han gav sig iväg till staden väl nedbäddad i fällar. Jag minns just inga mer detaljer från denna sjukdom, har bara synminnet kvar lite grand av hans avresa till staden. Men läkarna i Stockholm klarade i alla fall upp honom, fast nog satt det hårdt åt. Som l...

Några direkta barndomsminnen, som distinkt skilja sig ut från töcknet, har jag just inte. Jag vistades mycket nere vid den gamla ”Stocksunds bro”, en gammal träbro, som fanns rätt länge fram i tiden. Omedelbart på brons norra landfäste, på höger sida, då man kom från staden, låg en pittoresk gammal landthandel, och det var där jag mest vistades. Där togos bropengarna upp, och det var inte få gånger som jag betroddes med detta viktiga uppdrag. För hvarenda bonde som kom körande, skulle man ut och taga upp bropengen – tre öre eller fem öre eller hvad det nu var för fotgängare och kanske 25 öre för hästskjutsar. Min moder talade i somras rätt mycket om handlarn och hans familj, som vi ofta voro och hälsade på. Jag kan inte på villkor erinra mig deras namn. Säkerligen har jag haft många roliga upplevelser där nere vid bron, men minnena därav är nu alldeles försvunna. Väster om bron – uppåt Edsviken således – och på södra sidan, låg den Hallwylska villan , en stor hvitmålad trävilla...

Alltsedan jag för några år sedan började syssla med att teckna upp diverse minnen från min levnad, har jag vid upprepade tillfällen tänkt få ner något på papper av mina minnen från barndomstiden på Stockby. Men det har aldrig blivit något av med den föresatsen. Jag har så fort åldrats och blivit slö och oföretagsam, och jag har på ett sorgligt sätt börjat förlora mina intressen och tycka allting vara så fullkomligt likgiltigt numera. Mitt minne har också de senaste åren katastrofalt försämrats. Hvad jag numera kommer ihåg från min tidiga barndom, förefaller mig sannerligen inte vara värdt att skriva något om. men för mina barns skull vill jag ändå försöka bevara något av det som till äventyrs ännu kan vara kvar. Kanske kan något av mina barn (barnbarn, älskade Moffa!) en gång i tiden, då jag är borta, sätta värde på några efterlämnade anteckningar Ännu så länge är det nog ingen, som intresserar sig därför. Ännu så sent som i sommar (1945), då min lilla Moder ännu levde och vi hade e...

Här följer en sammanställning av de platser Elisabeth Heijkorn, gift Larsson, bodde på efter flytten från Stora Badstugatan i Stockholm. - Gösta Heijkorn berättar Elisabeth, Edvard, Gösta och Signe. Ramsta - Sköldinge 1874 Min moder blev gift 1874, två år efter flyttningen från Moräng. Hon kom således rätt fort bort från hemmet hon också. Hon blev husmor på Ramsta och hon tog under hela sex år hand om den yngsta systern, Judith född 1871. Min fader (Edvard Larsson) kom från Ramsta där han skött såväl landtbruk som Ramstagruvorna åt kapten Otto von Bahr i flera år. Min syster Signe var född (1877) på Ramsta och var en liten unge på tre år då överflyttningen till Över-Järva ägde rum. Över-Järva 1880 - 1881 Jag är [...] född på Över-Järva nära Ulriksdal en vår - vinterdag i början av 1881. Mor berättade nog en hel del om vistelsen på Över-Järva och hur vi hade det där, men det är inte mycket som sitter kvar i mitt minne. Stockby - Stocksund 1881 Ännu så sent som ...

 Brev till Gösta Heijkorn, lördagen 26/2 1938 M.K.I.G! Du ville ju att jag skulle fortsätta att skriva litet mera barndomsminnen. Det var så trevligt, tyckte du, sade du. Ja, kära du, det är ju mera småbarnsminnen, så det ju inte vara eller bli någonting att höra eller läsa. Men jag fortsätter väl lite till då. Jag minns inte riktigt hvar jag sist slutade. Du, eller helst Lillemor kan väl undra hvad vi hade för roligt när vi voro små, hvad vi roade oss med för något. Ja, på den tiden (1850-tal) fanns inga lekplatser för ”ungarna” som nu, som de kunde få leka, skrika och gasta på hur mycket som helst. Det var kyrkogårdarna som de fick vara på, men där fick de inte bråka för mycket. Jämför hvad Aug. Strindberg skriver om sin barndom i Tjänsteqvinnans son, hur han fick leka på Klara kyrkogård. Fotograf: Kasper Salin. Stockholmskällan . Vi hade Katarina kyrkogård, som låg så nära. Men annars var det vårt högsta nöje på sommaren, då vi fick följas åt allesammans me...

Våren 1918. Från veckan är att anteckna en föreläsning I Borgarskolans serier af Mr. Erskine Kidd på Victoriasalen. (Victoriasalen låg i Godtemplarhuset på Tunnelgatan 19 i Stockholm. Reds. anm.) Han föreläste om: ”Around the coasts of England” och visade i anslutning därtill en massa vackra bilder från Britanniens många hamnstäder. Föreläsningen var synnerligen liflig och medryckande och hölls på ett klart och tydligt språk, där intet ord gick förloradt. Föreläsaren är ju bekant för sin humor och kvickhet, och han lät den flöda, som då han t.ex. relaterade morgonbönen i en af Skottlands domer, där han som gosse varit korsångare, då ynglingarna, djupt andäktiga, rabblade på fabriksmärkena i hattkullarna, som de höllo för sina ansikten. Eller då han i en musikhandel skulle sjunga en melodi till ett stycke som han ville köpa för att få Pinet att sedan introducera, hvarvid ”my wife went out”, hvilket kanske var behöfligt. De många bilderna voro förträffliga och gåfvo en präktig illustrati...

Eftersom jag är i farten med musiken, så är det bäst att äfven relatera torsdagens symfonikonsert. Programmet var följande: Brahms: Symfoni no. 1, e-moll, op. 68. Un poco sustenuto. Allegro. Andante sustenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio. Allegro non troppo ma con bris Pianokonsert no.2, D-dur, op. 83. Allegro non troppo Allegro appassionato Andante Allegretto grazioso Brahms e-moll-symfoni slutkomponerades efter många års förarbeten 1876, då den också för första gången uppfördes – nämligen i Karlsruhe. Omedelbart därefter följde uppföranden i Mannheim, München och Wien. För många gäller den som Brahms väldigaste tonskapelse. ”den första symfoniens tragiska storhet” skrifver Thomas-Lan-Galli ”har Brahms senare icke förmått uppnå” Med sin väldighet ställer den allt i skuggan, som på symfoniens område skrifvits efter Beethoven. Det finns andra verk, som ha att uppvisa skönheter, som detta ej äger. Den underbara klangfägringen i Schuberts h-moll-fragment anträffas ingenstädes...