söndag 14 december 2008

På Fjällgatan


Från Kråkslottet vid Stocksund flyttade vi hösten 1888 till Stockholm. Jag tycker verkligen det är skralt med mitt minne. Faktiskt har jag ingen som helst hågkomst av själva flyttningen in till Stockholm, som dock borde ha varit något för en sjuårig landspojke ganska omvälvande.

Inte heller minns jag längre våra rum i gamla 12:an Fjällgatan, där vi bodde. Jag minns bara den underbara utsikt vi hade ut över Stockholms ström med dess vimmel av båtar, dess ständigt skiftande skådespel, de olika aspekter, som de olika belysningarna åstadkom. Vi bodde på nedre botten till vänster, men vi hade fin utsikt i alla fall, ty huset låg högt och dominerande. Ville vi se ändå finare ut över Strömmen, så kunde vi förfoga oss upp till högsta våningen. Däruppe var underbart. Vi såg Djurgårdens höjder och Kastellholmens bergknalle med det tegelröda kastellet.



Jag har några svaga minnesbilder kvar av husets exteriör. Huset är rivet sedan många år. Nu är där uppe på Fjällgatan alldeles omgjort. Katarinavägen, som för spårvagnen upp till Söder i denna del, har ju kommit till, och den branta Renstjernagatsbacken har helt försvunnit. Nu ligger Handtverksmuseet där uppe.



Rummen hade visst mörka, tråkiga tapeter, och det fuktade åtminstone i ett av rummen. Det var nog ingen hälsosam bostad. Troligen lade jag där grunden till den svåra lungkatarr, som jag fick dragas med i flera år och som först dr Klingvall, som bodde på Götgatan, till sist lyckades få bukt med.

Det var sålunda ingen vidare trevlig bostad, som vi fick den första tiden i Stockholm. Men tänk hvilka idyller vi hade omkring oss. Hela Fjällgatan var ju full av tjusiga gamla kåkar inbäddade i grönskande trädgårdstäppor om sommaren, med 1700-tals-1usthus och idylliska prång med blommor, där konstnärsögat hittade de underbaraste motiv vid vart och vartannat steg. Jag är glad åt, att jag har dessa minnen från min barndomstid i Stockholm. Och så dessa underbara utsikter över staden överallt - med rymd, vidd och luft!

Ovanför Fjällgatan låg Stigbergsgatan, likaledes full av gamla pittoreska kåkar och trädgårdar, där gamla sjökaptener och annat sjöfolk bodde. Vilken fröjd för konstnärsögat att där vandra fram en solig söndagsmorgon fram på vårsidan, då vårblomstren stack upp sina huvuden ur den våta myllan kring de små pittoreska lusthusen, som i sitt blida förfall ännu gav visioner av Bellmanstid med sina urblekta blomstergirlanger och sina små amoriner i taket. Och så borde Katarinas klockor tona ut över gamla söder!

Häruppe har barn jag lekt, och visionerna härifrån går aldrig ur. Katarinavägen fanns som sagt inte på den tiden, men däremot de båda Glasbruksgatorna - stora och lilla med deras italienare, positivhalare, gipsgubbe- och ballongförsäljare samt den branta Renstjernagatsbacken, där vi åkte kälke ända ner till Söderbergs trappor, belägna alldeles invid det gamla stenhus, som fortfarande står kvar och som nyttjats såväl av Schartaus handelsinstitut som sedermera av Radiumhemmet.

Bara att vandra i dessa gamla trappor och kasta blicken ner i Stadsgården med dess myller av båtar och upplag av alla de slag på kajen var en upplevelse.

På vårarna brukade vi hålla till i bergsluttningen ner emot Tjärhofsgatan, där det fanns små trevliga raviner att klättra i och där det växte vårlök, snödroppar, pärlhyacinter och massor av sedum. Det var upptäcktsfärder för en liten 7-8-åring! Mina lekkamrater har jag inget minne av.

Det är karakteristiskt för mig, att jag städse haft mera intresse för natur och miljöer än för människor.

Gösta Heijkorn

2 kommentarer:

  1. Underbart alltihop! Jag har bott på Åsögatan 194 sedan jag var liten och kan allt om de här kvarteren. Allt, nästan. I vårt hus fanns en mjölk och brödaffär och även en tobaksaffär som min Mormor ägde. Jag skulle flytta tillbaka i morgon dag om jag kunde. Tyvärr sålde jag min lägenhet 1991. Det var dumt.Tack för er underbara sida! Jo förresten, jag gick på Kindergarten upp på Fjällgatan! Susan Westin-Rundberg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Så roligt att du hittat hit, och så roligt att morfars memoarer kan leda till trevliga hågkomster. Och om man hade vetat då att lägenheterna i stan skulle bli så hiskligt dyra, så hade man väl hållit hårt i allting.

      Radera