Skottsbergs forskningsfärd till Juan Fernandezöarna - en resumé

Forskningsresande Carl Skottsberg

Den 13 mars 1918

I går afton hade jag min moder med mig på en föreläsning, som docenten Skottsberg höll i Viktoriasalen om sin forskningsfärd till Juan Fernandez-öarna. Det var verkligen med stort nöje man med bildernas tillhjälp följde honom och hans hustru på deras vandringar på Robinsonön - Mas a Tierra - som dess rätta namn är.

Det är ju en vulkanö, uppbyggd av basalter, tuffer och lösa lager, allt färgadt i röda, gula, bruna färger som helt säkert taga sig synnerligen underligt ut för oss nordbor. Bilden på kartan, som han förevisade, liknade en paranöt. Ön har sin största utsträckning i VSV-ONO och stupar i söder så brant i hafvet, att ingen landning är möjlig däe tillfölje den ständiga sjögången och bränningen som aldrig lägger sig. Ön har endast en à två hamnar, som äro möjliga att angöra, båda på nordkusten. Öns dimensioner äro i längd ca 23 km och största bredd ca 6 km. Mitt i ön reser sig till en höjd af öfver 900 meter en gammal vulkankägla - El Yunque - som påstods skola vara obestigbar. Den såg också försvarligt skräckinjagande ut för en alpinist.

Från detta högparti utgick tvänne skarpkantade bergskedjor, den ena följande den södra kusten i östra delen av ön, den andra tvärtom den norra, eller nordvästra kustsidan. Från detta skelett utgå en serie anslutande mindre kammar, hufvudsakligen i riktning N - S, med mellanliggande dalar. Dessa kammar äro äfven delvis rätt afsevärda. 800 à 700 meter höga, ofta avbrutna av pass. De enda framkomliga passagerna på ön äro längs dessa kammar, ty tvärs öfver dalarna kan man inte eller endast med stor svårighet taga sig fram, hufvudsakligen för vegetationens skull.

Det blef följaktligen för våra forskningsresande ett fasligt flackande upp och ner på dessa kammar, som på bilderna te sig nog så lifsfarliga ut - bredden är ju oftast inte mer än en eller annan meter. (Jag kom att erinra mig min bestigning af Drangen på Rollö ofvanför Lofoten 1911, hvars kam var likaså hvass och reste sig till omkring 1000 meters höjd; där var häller inte så alldeles lätt att ta sig upp.

Mas a Tierras klimat är ju tropiskt. En ständig vår herrskar där, eller med samma berättigande, en ständig höst. Det är med ett ord endast en årstid, endast varierad af litet mer rägnande på vintern, hvilket gör att grönskan måhända är grönare och rikare på vintern.

Vegetationen är synnerligen rik. Föreläsaren hade en massa charmanta bilder därifrån. Det var palmer, ormbunkar af fordom levande arter, som nu icke finnas någonstädes på hela jordgloben, blåklockeliknande örter af ovanlig prakt och storlek, grodbladsväxter stora som träd, med tjock stam som en palm och med ett tjockt knippe charmanta grodblad i toppen. Där förekom en alldeles unik palmart, hvars släktingar inte finnes på närmare håll än i östra Brasilien. Ja, där fanns arter, hvars släktr icke fanns på närmare håll än i Ostindien, och man kunde inte förklara huru de kunde förekomma så isolerade just på denna så avlägsna ö, långt ute i Stilla hafvet, långt från Chilenska kusten.

Vi sågo äfven hardt när ogenomträngliga snår af låga buskar med fullkomligt hoptofvade grenar där endast yxan kunde bana väg. Öfverhufvud var växtligheten synnerligen rikt och praktfullt representerad. Faunan däremot var det dåligt beställdt med. Där funnos endast skalbaggar, insekter, spindlar, skaror af vildgetter ströfvande i bergen samt ohyra - hos befolkningen.

Ett åkerbrukskoloniföretag af chilenska regeringen slog alla delar slint - det gick inte alls. En stad med delvis stenlagda gator och en del befästningar har funnits, men förstördes fullkomligt genom en jordbäfning för åtskilliga år tillbaka. Nu lefver endast en koloni fiskare på ön, under uppsikt af en ”guvernör”, en hamnkapten som emellertid ingenting har att säga, utan mest får gå omkring som ett stadsbud.

Fiskets förnämsta föremål är ett stort kräftdjur, i släkt med hummern, men betydligt större än denna och på långa vägar inte så god som denna. Den betalas hos fiskaren med ca en riksdaler per styck, men sedan den fått passera åtskilliga ”mellanhänder” kostar den serverad på bordet i Valparaiso inte mindre än 20 gånger så mycket. Vi fingo se en hel del bilder från fisket och fiskeflottan med dess hvita, präktiga, solida båtar samt från konservfabriken där kräftorna i stora trådburar sänktes ned i kokande vatten för att sedan beredas och läggas i burkar.

Fiskarnas bostäder sågo väl på afstånd inte så otrefvliga ut, men voro, efter hvad det påstods, obeboeliga för europeer. åtminstone nord-dito, på grund af ohyran. En enda bostad i villafason föreföll verkligt inbjudande, med lusthus och trädgård, där man kunde bli bjuden såväl äpplen, päron, plommon som söderns frukter af olika slag. Endast en farm fanns på ön.

Spanjorerna hade under sitt välde begagnat ön som deportationsplats och som fängelsehålor användes grottor i en sluttning, hvarifrån äfven visades en bild.Grottor fanns det f.ö. på flera ställen af ön. Så t.ex. Robinsongrottan eller den grotta där Alexander Selkirk - den föregifne Robinson Crusoe - hade haft sin bostad under de fyra år han vistades på ön. Skottsberg förklarade dock att Robinson aldrig bott i denna grotta. Däremot hade han flera gånger öfvernattat där.

I ett fjällpass sitter en minnestafvla, uppsatt af engelska regeringen, med inskriptioner öfver de märkligaste af hans bedrifter. Föreläsaren uttryckte förundran öfver huru en ensam man kunnat tillbringa 4 år af sitt lif på denna ö, utan att bli tokig. Här är dock inte så lätt att taga sig fram, som framgår af berättelsen om Robinson. Djur torde han knappast ha haft något. Och f.ö. finns det just icke mycket ätbart annat än fisk, som finns i rikaste öfverflöd.

Historien om Fredag och öfriga ”vildar” uppgaf Skottsberg vara en fantasi. ”Vildar” ha aldrig funnits eller besökt Juan Fernandez-öarna, åtminstone saknas hvarje spår eller upplysning därom.

Skottsberg och hans lilla expedition syntes icke ha haft alltför stora svårigheter på sin forskningsfärd. Han fick åtfölja en af Johnsonliniens charmanta båtar dit och dän och från Valparaiso fick han efter blott 4 dagar medfölja ett krigsfartyg som skulle ut på någon expedition och som landsatte dem där ute. De sleto följaktligen inte ondt på resan. Väl därute träffade de på en landsman som helt oförmodadt tilltalade dem på äkta Göteborgsdialekt - en icke liten öfverraskning. Mannen, som hetter Arfvidsson, hade seglat rundt all jordens haf och till slut här lagt upp med sina kattor - A var inbiten ungkarl.

Det skulle vara roligt att nedskrifva mera om denna underliga ö, dess klimat och naturförhållanden samt historia, men nu sagda får väl vara nog. Det är i alla fall en liten resumé af det intressanta föredraget.