Musikundervisning, orgelsaker och Vintern ra
Teckningen närstående är ju musiken. Det fanns i musikundervisningen dels obligatorisk sådan, som bestod i sångundervisning, dels frivillig sådan. Det sjöngs fyrstämmigt efter ”Svenska Skolkvartetten”. Endast sådana pojkar, som absolut saknade gehör eller tillstymmelse till röst, refuserades. Men det fanns naturligtvis en hel del som inte ville vara med och som därför på sångprövningarna ansträngde sig att sjunga så falskt som möjligt. Fast det fick ju ske med en viss måtta, ty en tränad musiklärare hör nog rätt fort, vad som är natur och vilket som är ”båg”
Till musiklärare hade vi C. J. Berg – Nathanell Bergs pappa. Och som musiklärare i ett läroverk var han nog rätt framstående. Vi hade på Realläroverket en stor musiksal belägen högst upp i byggnadens centrum. Jag har mångfaldiga både syn- och hörminnen från våra musikövningar där. Till en början sjöng jag sopranstämman, men ibland även altstämman. På gymnasiet efter målbrottets inträdande sjöng jag bas. En ganska kraftig och välljudande bas förresten, mycket mera basbetonad än vad jag sjöng längre fram i tiden, t.ex. som studentsångare, då rösten släppte sitt djupa basläge och jag blev en rätt ljus baryton. Under bastiden gick jag med lätthet ner till F, med någon svårighet till D.
Vi gnodde med dessa sånger i Svenska Skolkvartetten, som Berg själv varit med om att redigera. Någon variation förekom ju ej, utan det var rena slentrianen, ”fabriksmusicerade”. Och för musikaliska pojkar var det nog rätt tråkigt. Repertoaren var inte så förfärligt varierande. Det blev mest ”Vintern ra” och ”Vårvindar friska”, ”Sjung, sjung, brusande våg”, ”Stå stark du ljusets riddarvakt” o.s.v. Några modernare inslag förekom ej.
Men det fanns även en frivillig musikundervisning, med – som jag tror – en lektion i veckan. Det var inte många som använde sig av den. Men jag gjorde det. Jag spelade orgel för ”C. J.”. Det var ju mest psalmspelning, och Berg lade en oerhörd vikt vid ”den rena och självständiga stämföringen”. Att komma med fem eller sex toner i ett ackord, det gick inte alls, ty då blev ”C. J.”. ”folkilsken”. Han hade dessutom ett utomordentligt fint gehör. Någon undervisning i harmonilära eller kontrapunkt fick jag inte, men i alla fall fick jag en viss ”praktisk” övning i bådadera, ty Berg talade ju om, varför en stämma skulle röra sig så eller så.
Jag spelade även rena orgelsaker, Johan Sebastian, Händel, Albrechtsberger och andra dylika gamla orgelmästare. Och nog lärde jag mig efterhand en hel del. Jag anmärkte ibland på Joh. Sebastians i mitt tycke egendomliga intervall som jag tyckte lät fula. Men då blev C. J.. arg och förklarade varför det måste vara så. Det skulle ha varit roligt om jag hade fått någon handledning i harmonilära. Men det fick jag ej. I alla händelser fick jag genom denna undervisning in en hel del harmonilära i mina öron och jag lärde mig efterhand att preludiera efter gehör och på egen hand i de flesta tonarter, och jag lärde mig också de olika tonarternas ”notering”, förtecken och sånt.
Jag drömde en gång som sextonåring en melodi en tidig aprilmorgon och var redan då ”karl” till att sätta mig vid pianot och spela den fullt harmoniserad – den gick i E-dur, och var visst inte så pjåkigt hopkommen för att vara av en 16-åring. Jag bad en gång att få spela upp detta opus för C. J.., vilket jag också fick. Men mitt stycke väckte just ingen förtjusning hos den gode C. J... Det var nog ingen ”ren stämföring”. Däremot fick jag mitt stycke spelat på en musikafton i ”Saga” av en mycket avancerad ”pianoyngling” som hette Broman (hette han Allan?). Och då klingade mitt opus rent av ”klämmigt”. Och det var visst inte harmoniskt enformigt eller ”söta mjölken”, utan rörde sig rätt ogenerat i många tonarter.
Jag har drömt många stycken, ja t.o.m. rätt stora saker, men detta är det enda som jag lyckats komma ihåg omedelbart efter uppvaknandet. Jag har kallat det ”Morgonhälsning”, ty det kom till en solig aprilmorgon i själva soluppgången.
Det är nog en del lärare som jag glömt efter så många år. Det kan väl inte hjälpas, att de inte längre kunna hämtas upp ur minnets registratur.
Skolans vaktmästare hette Andersson. Efterträddes av Gustafsson (Alfred)
Till musiklärare hade vi C. J. Berg – Nathanell Bergs pappa. Och som musiklärare i ett läroverk var han nog rätt framstående. Vi hade på Realläroverket en stor musiksal belägen högst upp i byggnadens centrum. Jag har mångfaldiga både syn- och hörminnen från våra musikövningar där. Till en början sjöng jag sopranstämman, men ibland även altstämman. På gymnasiet efter målbrottets inträdande sjöng jag bas. En ganska kraftig och välljudande bas förresten, mycket mera basbetonad än vad jag sjöng längre fram i tiden, t.ex. som studentsångare, då rösten släppte sitt djupa basläge och jag blev en rätt ljus baryton. Under bastiden gick jag med lätthet ner till F, med någon svårighet till D.
Vi gnodde med dessa sånger i Svenska Skolkvartetten, som Berg själv varit med om att redigera. Någon variation förekom ju ej, utan det var rena slentrianen, ”fabriksmusicerade”. Och för musikaliska pojkar var det nog rätt tråkigt. Repertoaren var inte så förfärligt varierande. Det blev mest ”Vintern ra” och ”Vårvindar friska”, ”Sjung, sjung, brusande våg”, ”Stå stark du ljusets riddarvakt” o.s.v. Några modernare inslag förekom ej.
Men det fanns även en frivillig musikundervisning, med – som jag tror – en lektion i veckan. Det var inte många som använde sig av den. Men jag gjorde det. Jag spelade orgel för ”C. J.”. Det var ju mest psalmspelning, och Berg lade en oerhörd vikt vid ”den rena och självständiga stämföringen”. Att komma med fem eller sex toner i ett ackord, det gick inte alls, ty då blev ”C. J.”. ”folkilsken”. Han hade dessutom ett utomordentligt fint gehör. Någon undervisning i harmonilära eller kontrapunkt fick jag inte, men i alla fall fick jag en viss ”praktisk” övning i bådadera, ty Berg talade ju om, varför en stämma skulle röra sig så eller så.
Jag spelade även rena orgelsaker, Johan Sebastian, Händel, Albrechtsberger och andra dylika gamla orgelmästare. Och nog lärde jag mig efterhand en hel del. Jag anmärkte ibland på Joh. Sebastians i mitt tycke egendomliga intervall som jag tyckte lät fula. Men då blev C. J.. arg och förklarade varför det måste vara så. Det skulle ha varit roligt om jag hade fått någon handledning i harmonilära. Men det fick jag ej. I alla händelser fick jag genom denna undervisning in en hel del harmonilära i mina öron och jag lärde mig efterhand att preludiera efter gehör och på egen hand i de flesta tonarter, och jag lärde mig också de olika tonarternas ”notering”, förtecken och sånt.
Jag drömde en gång som sextonåring en melodi en tidig aprilmorgon och var redan då ”karl” till att sätta mig vid pianot och spela den fullt harmoniserad – den gick i E-dur, och var visst inte så pjåkigt hopkommen för att vara av en 16-åring. Jag bad en gång att få spela upp detta opus för C. J.., vilket jag också fick. Men mitt stycke väckte just ingen förtjusning hos den gode C. J... Det var nog ingen ”ren stämföring”. Däremot fick jag mitt stycke spelat på en musikafton i ”Saga” av en mycket avancerad ”pianoyngling” som hette Broman (hette han Allan?). Och då klingade mitt opus rent av ”klämmigt”. Och det var visst inte harmoniskt enformigt eller ”söta mjölken”, utan rörde sig rätt ogenerat i många tonarter.
Jag har drömt många stycken, ja t.o.m. rätt stora saker, men detta är det enda som jag lyckats komma ihåg omedelbart efter uppvaknandet. Jag har kallat det ”Morgonhälsning”, ty det kom till en solig aprilmorgon i själva soluppgången.
Det är nog en del lärare som jag glömt efter så många år. Det kan väl inte hjälpas, att de inte längre kunna hämtas upp ur minnets registratur.
Skolans vaktmästare hette Andersson. Efterträddes av Gustafsson (Alfred)
Kommentarer
Skicka en kommentar