Skolkamrater från gymnasiet

På gymnasiet fick jag sedan en del andra kamrater, men flera av dem har jag glömt. Jag kanske skall passa på att anteckna att Sigfrid Siewerts (stavar han så?) ett eller ett par år gick i min klass, men han försvann snart.

Ugglas har jag redan nämnt. Han försvann också.

Georg Holmberg var studentkamrat. Han blev läkare, gynekolog. (Han kallades som sådan för ”Storken”.)

Jag hade en broder till Hugo Alfvén som studentkamrat. Det var en originell grabb som gick med grodor, ormar och dylika ting i sina fickor. Han blev sedan lantbrukare, möjligen agronom.

Två herrar Åberg voro studentkamrater. Den ene blev Stockholms vattenverks direktör och en tämligen dryg herre. Den andre var vid telegrafverket.

En originell herre till minns jag från gymnasiets lägre klasser. Han hette Liedbeck (eller –bäck) och satt hela dagen på lektionerna och lekte fram alla möjliga ”gubbar”. Sköna kvinns också för den delen. Han började oftast med skorna och gick nedifrån och uppåt. Hans gubbar liknade mycket Albert Engströms. Han hade en alldeles otrolig lätthet att tota till gubbar. – Liedbeck blev naturligtvis konstnär. Jag har aldrig sett eller träffat honom sedan, men jag har sett hans namn i tidningarna. Han har mycket vistats i Paris. Jag vet mig dock aldrig ha sett någon tavla av honom.

Det kanske största originalet i klassen var en herre som hette Schiött (eller möjligen Schött). Han försvann också ur min horisont. Vad som blev av honom vet jag ej.

Almlöf, som följde med till studentexamen, blev jägmästare i Norrland. Han hade haft lappsjuka och utvecklades under denna sjukdomstid en stark fallenhet för starka toddar.

Ahlin minns jag inte vad han blev.

Jag måste nog titta i min gamla skolkatalog för att få tag i resten.

När jag sitter här och låter tankarna svepa över mina studentkamrater, så dyker ytterligare två namn upp. Det ena är von Bahr, det andra Lindqvist. Vad de hette i förnamn är jag ej säker på, men jag tror det var Axel och Sven resp.

Von Bahr var en sån där militär rustibis med s.k. karlatag i sig. Han blev med tiden militärattaché i Berlin, men flyttade hem till Stockholm och blev någon sorts affärsman eller ledare för något större företag som jag numera glömt (Gumelii annonsbyrå eller något dylikt.) – Vi träffades senast på Skansens högloft, där vi hade en mycket trevlig jubileumsmiddag, antingen 1924 eller 1929, troligen det senare.

Sven Lindqvist blev veterinär i landsorten någonstans långt bort. Han var ej med på jubileet. Josef Almqvist har jag ej sett sedan skoltiden. Han kom till läroverket i Jönköping.

Några speciellt roliga skolminnen har jag just inte att skriva om. I ett särskilt kapitel har jag skrivit om ”Ängeln”. Hon tillhör väl skolhistorierna. Likaså har jag skrivit om Alibin Hildebrand och hans undervisning i kyrkohistoria.