torsdag 8 januari 2009

von Philp, Nordfeldt och Hildebrand

En annan av Realläroverkets lärare, som dock jag aldrig hade i min klass, var Hugo von Philp, Aug. Strindbergs svåger. Han undervisade i franska och sades vara en mycket skicklig pedagog. Vår parallellklass, C: klassen fick åtnjuta hans förträffliga undervisning. Jag kom aldrig i beröring med honom. För min del tyckte jag han såg otrevlig ut, men det lär han inte alls ha varit. Tvärtom! Sade C: klassen (på gymnasiet). Där var han mycket uppskattad.

Så hade vi lektor Alfred Nordfeldt, den blivande rektorn för Uppsala läroverk. Han var på gymnasiet vår klassföreståndare i A: klassen (där jag gick). Hans undervisningsämne var franska. Nog var han en bra lärare och en präktig karl. Fast han förmodligen inte höjde sig till Sturzenbeckers mera litterära nivå. Eller till Tom Molls pondus.

Bror Emil Hildebrand, lektorn i historia på gymnasiet, var väl en av de allra förnämsta lärarna. Han blev ju strax efter min studentexamen Sveriges Riksarkivarie. Han hade smeknamnet ”Liket”, på grund av att han var mycket blek och dessutom gick alldeles ljudlöst som en mekanisk docka, när han kom gående i korridoren.

Han var alldeles för lärd för oss och förstod nog inte värst konsten att undervisa i skola. Han hade väldiga fordringar. Han förtog fullkomligt varje intresse för historia från min sida på grund av sina väldiga krav. Jag kunde aldrig nog mycket. Aldrig kunde jag svara på hans frågor så att han blev nöjd. Och dåligt betyg fick jag. Dock hade jag inte i och för sig motvilja mot historia, utan läste med nöje stora historiska verk som t.ex. Wallis stora världshistoria. Men så som Hildebrand trasslade in en förfärande massa smådetaljer blev det oss sannerligen inte lätt.

Hildebrand hade ett mycket egendomligt huvud. Han hade så oproportionerligt bakhuvud. Både pannan och nacken sköt förresten ut ett långt stycke, så att hjärnskålen på så sätt blev oproportionerligt lång. Det var väl därför han fick plats med så mycket i sin skalle. Vidare var han osedvanligt ful med rödmosig klumpnäsa och tjocka läppar. Han hade ett kortsnaggat svart helskägg. På det hela taget var han ganska svartmuskig.

Såvitt jag förstod saknade han fullständigt humor. Men jag är fullt på det klara med, att han blev en idealisk ämbetsman och riksarkivarie, så utomordentligt ”korrekt” som han var.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar