söndag 9 augusti 2009

Sommaren på Viskär - ett vådligt äventyr vid Arkö båk



Denna sommar – 1901 – var ju känd för att vara den torraste sommar i mannaminne. Inte en droppe föll visst på hela sommaren, och inåt landet var ju nästan all vegetation förbränd av den dag efter dag lika glödande solen. Jag kan inte påminna mig, att det kom en droppe regn under den månad eller möjligen sex veckor, jag tillbringade vid Arkö, om inte möjligen i samband med något åskväder. Men härute vid havet var riklig daggbildning, och grönskan höll sig tämligen frisk under den tid jag vistades där.

Jag gick mestadels alldeles naken eller på sin höjd hade jag ibland simbyxor, ifall fyrmästarefrun fanns inom synhåll. Det kändes övermåttan härligt uppfriskande att låta de saltmättade vindarna smeka ens solbrynta hud. Jag hade mina favoritskrevor att sitta i, och det var en lisa för nerverna att sluta ögonen och lyssna till havets sånger, då dyningen kluckade i strandstenarna, Arkön är ju känd för sin yppiga grönska, men härute på Viskär var det mera spartanskt med växtligheten.

Dock fanns en hel del blomster i skrevorna och jag begagnade alla tillfällen, som stodo mig till buds att bekanta mig med de havsväxter, som trotsade blåst och salt. Där växte vissa arter av Potentilla, där fanns den lilla havslöken, så näpen i sina lilafärgade små huvuden som vaggade i vinden. Där växte vissa gräs så sirligt i sprickorna i strandstenarna.

Här frodades Aster Tripolium med sina vackra lilafärgade stjärnor. Och här fanns vissa arter Pedicularis, som visst tycks trivas i saltvatten.

Det skulle vara frestande med litet naturlyrik, ty ute på Viskär fanns gott om tillfällen att bli inspirerad. Men sådan skall skrivas direkt och absolut spontant. Expressionistiskt. Och att sitta nu 45 år efteråt och söka erinra sig sina naturstämningar är ju inte så gott. Så jag avstår väl därifrån. Fast nog känner jag ännu i min ålders höst åtskilligt kvar av Arkölandskapets själ. Ville jag dikta, så nog kunde jag ha åtskilligt material att komma med.

En liten episod skall jag berätta.

En gång höll jag på att råka verkligt illa ut, då jag gick omkring och spetade på klipporna endast iklädd simbyxor. Strax innanför Viskär, på själva Arkön, stod den vida omkring och långt utåt havet synliga Arkö båk, som tjänstgjorde som sjömärke. Arkö båk syns bl.a. ända till Oxelösund, tvärs över Bråviken.

Båken utgöres av ett högt, smalt torn av tre väldiga mastträd, upptill förenade under ett litet tak, på vilket man kunde komma ut genom en liten lucka. Tornets nedre del var oinklätt, men den övre halvan var inklädd med rödstrukna bräder. Några fönster fanns emellertid inte och som tornets översta del var rätt trång, så var där rätt mörkt, isynnerhet om man kom dit upp direkt från solljuset utanför.

På skrangliga stegar kunde man taga sig upp invändigt, och man kunde sitta på taket, om man hade goda nerver och inte anlag för svindel. Någon räck existerade inte, och tornhöjden var rätt avsevärd. Utsikten däruppifrån var utsökt.

En dag rodde jag över till Arkön och klättrade upp i båken. På åtskilliga stegar nådde jag upp till båkens högsta del strax under taket, och som jag inte kunde se luckan över mitt huvud, sträckte jag upp handen för att treva efter den i mörkret. Emellertid körde jag handen in i något mjukt, som föreföll som en bra nog stor säck. Men det skulle jag aldrig ha gjort. Det var ett bålgetingbo, vida större än något jag någonsin hade sett.

I ett ögonblick blev det ett ilsket surrande kring öronen samt kring hela min nakna kropp. Situationen var sannerligen rätt prekär. Jag vill påminna om, att bålgetingar kunna döda t.o.m. en häst, om det vill sig illa, d.v.s. om sticken råka ta i en blodåder. Det var därför ej att undra på, att jag liksom profeten Jona i valfiskens buk fann situationen ohållbar.

”Där är unket, kallt och naket, det är trångt och lågt i taket”.

Men att ”hålla sig på huk” som profeten, tjänade inte mycket till. Nästan handlöst fick jag släppa och hasa mig utför stegarna, och jag lyckades verkligen oihjälslagen och ostungen uppnå berghällen nedanför. Men tro inte, att jag därigenom var utom all fara. Bålgetingarna voro efter mig ända ner på marken och förföljde mig långa sträckor, så jag fick bokstavligen springa för livet.

Det var ett fullkomligt under, att jag lyckades klara mig och komma undan. Visserligen hade jag gjort mig skyldig till hemfridsbrott, men å andra sidan fanns ingenstans någon skylt om ”privat område”. Så jag ansåg att de hade sig själva att skylla.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar