söndag 9 augusti 2009

Sommaren på Viskär - fiskargubbar, säljägare, vanliga sommargäster och rysligt fint folk

Men så kom emellertid augusti och den härliga vistelsen på Viskär stod inför sitt slut. Jag gjorde några härliga segelturer med doktorn inne på pensionatet, och vi voro långt ner åt Slätbaken till. Det var underbara turer.

Men så en söndagsmorgon seglade fyrmästaren med mig in till Arkösund, där jag skulle ta tåget in till Söderköping. Han var vida billigare han än Jakobsson, som pungslog pensionatsgästerna med minst ett par kronor bara för att ro tvärs över Arkösundet. Vi kommo tidigt till Arkösund, så jag hade minst ett par timmar på mig till att flanera omkring i samhället, där norrköpingsnoblessen redan då hade sina pampiga sommarchateauer.

Medan jag gick omkring där i söndagsmorgonens ljuvliga stillhet, fick jag från en av villorna höra pianomusik. Det var Grieg som spelades, och jag hör ännu i mina öron när jag så vill Im Frühling, Vöglein och Schmetterling och vad de nu heta, dessa läckra småstycken, som jag själv så många gånger spelat, särskilt under min studenttid. Flicketösen som hade spelat, fick jag någon stund senare se ute på en balkong. Hon var sevärd.

Innan tågets avgångstid var inne, hann jag ännu en gång göra en tur nedåt pensionatet. Där höll Jakobsson – en ung man, som brukade mycket segla med sommargäster och hade en stor präktig båt av den i denna skärgård vanliga robusta typen, närmast liknande en lotsbåt – just på att lasta in stora matsäckskorgar med allsköns konserver och delikatesser, som kunde komma en att tänka på Slakteribolaget Norrmalms julfönster på Kungsgatan i Stockholm under min studietid, samt dessutom ett större antal vinflaskor, akvavit och konjak av finaste märken.

Jag frågade Jakobsson, vart han skulle ta vägen med så mycket godsaker ombord, och då berättade han, att han skulle ut med två omåttligt fina skånska baroner – en Gyllenstierna och en von Blixen-Finecke – till Stålbådan för att jaga säl och sjöfågel. Och mycket riktigt! Om någon liten stund uppenbarade sig de fina herrarna nere vid bryggan, så exklusivt ekiperade som om det gällt den allra finaste fingång på Strandvägen en söndagsmiddag.

Jag frågade Jakobsson, om han inte också skulle ta med ett par vräkiga skinnstolar för baronerna att sitta i, när de ute på Stålbådan skulle rikta in sina med silverinläggningar dekorerade hammerless mot de intet ont anande ejdrarna. Inte kunde väl så fina herrar sitta i en vanlig skjutkoja. Och Jakobsson log ett förstående leende. Han kunde umgås med både fiskargubbar och säljägare och vanliga sommargäster, men så fint folk hade han inte förut haft i sin båt.

Jag fick någon tid därefter höra, att jaktbytet hade blivit tämligen skralt men laxen och majonäsen och kycklingbenen hade gått åt, och konjaken likaså.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar