torsdag 25 mars 2010

Hos Ahlstrands på Staf



I Staf fick jag bo hos nämndeman Ahlstrand (jag tror han hette Carl, men är inte säker på det). Stafs gruvor låg på Hällefors mark, men ungefär hälften av denna jord arrenderades av Ahlstrand, som brukade den i samband med sin egen gård.

Den Ahlstrandska familjen var trevlig och trivsam. I den familjen hvilade inga ledsamheter! Nämndemannen själv var väl i det där laget en c:a 40 års karl, skulle jag tro, kanske 35. Hans gladlynta fru Maria var född 1880 och således 1903 bara 23 år. (Jag har svårt att fatta det, när jag tänker mig in i situationen på Staf, men det måste vara så). Och inte kunde väl nämndemannen vara stort mer än tio år äldre.

Nämndeman Ahlstrand var hvad man skulle kalla en ”stabil” karl. Dels var han rätt förmögen, ty han hade tidigare ägt Bergaholms gård vid Bornsjön i Salem, och när Stockholms stad köpte in alla egendomarna rundt denna sjö, hvarifrån vattnet skulle tagas till Norsborgs vattenverk, så förstods strandägarna rundt sjön att taga mycket bra betalt. Nog var väl Ahlstrand minst en 200 000 kronors karl! Visserligen göra väl inte pengarna mannen, men de göra väl dock en hel del. Men Ahlstrands ”stabilitet” låg väl i hans karaktär. Han var omutlig och rätt-tänkande, och det var väl därför han också blivit nämndeman. Han hade ett ljust och öppet ansikte och tämligen rena drag. Man kunde godt säga att han ”såg bra ut”. Trots att han var nämndeman hade han dock ingen som helst anstrykning av juristeri, utan verkade som en sund och klok danneman. Han representerade väl i häradsrätten s.k. sundt bondförstånd.

Hans fru Maria var inte just någon skönhet, men hon verkade så välgörande frisk och naturlig och så var hon alltid gladlynt och tog allting från den lätta sidan. Hon hade så röda kinder, att man kunde ha kommit på den idén att de voro litet konstgjorda. Men dom va’ så äkta så! Nästan alltför äkta. Hon såg alltid ut som om hon kommit direkt från ett slädparti i 20 graders kyla. Friskt ozondoftande och med av hälsa strålande ansikte. Duktig hushållsmänniska var hon, och allt hvad hon hade för händer gick undan! Hon var nog en smula självmedveten också, ty hon hade mycket pengar att vänta.. Hennes far var nämligen den mycket förmögne sågverkspatronen A.P. Andersson i Juresta i Floda (= Anders Petter). – Juresta låg c:a en fjärdingsväg från Staf, på vägen mellan Kantorp och Floda kyrka.

Ahlstrands hade två barn: Mauritz och Sofie. Jag skulle tro at Sofie var den äldsta. Hon blev med tiden hushållslärarinna vid Flickskolan i Nyköping. ”Moje” kom in på Bergshögskolan och blev först ingeniör i Kantorp, sedermera vid Höganäs. Han blev slutligen överingeniör för gruvdriften i Höganäs.

(Jag har ett foto av Moje och Sofie från Fru Ahlstrands villa i Djursholms Ösby våren 1920. att döma av det fotografiet voro de ungefär i 20 – 21-års-åldern. Jag minns, att under min vistelse i Staf voro barnen små, jag gissar på 3 – 4 år, så min iakttagelse tycks stämma rätt väl).

Ja, här i Staf hos Ahlstrands bodde jag nu minst 14 dagar, kanske tre veckor. Stafs gruvor voro ju vattenfyllda, och det kunde inte bli fråga om andra undersökningar än magnetometermätningar. Någon malm fanns väl kvarlämnad i de få varphögar, som funnos kvar (jag gissar, att större delen gått åt till vägarbeten. Och nog såg man att malm funnits och att den såg bra ut).

Jag var ju ute hela dagarna och utförde mina mätningar, och jag gjorde förarbeten till de kartor, som jag sedan vid hemkomsten gjorde och överlämnade till Celsing. (Jag minns våra konferenser i Celsings kontor i början av Regeringsgatan. Dahlén blev jag presenterad för, men han hade ju ingenting med Stafs gruvor att göra).

Tänk hvilken mathållning Ahlströms höllo sig med. Godt och smakfullt var deras bord. Och maten kryddades av glada och trevliga samtal.

Gladt och trevligt sällskapsliv hade vi också. Huset var fullt ibland på kvällarna av glada och trevliga människor. Jag kom till det resultatet att Floda måste vara en särdeles benådad trakt i umgängeshänseende.

Bild från Bruno Bach.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar