torsdag 5 december 2013

Grufvbesök och misslyckad bärplockning

Lördagen den 25/8 (1917) besågs ånyo Ferrum.

Strandberg kom ner till hotellet vid 11-tiden och vi cyklade båda i skarp fart de 19 km. Grufvan var nu tom, och botten lät sig besiktigas. Stegar och broar voro af bra beskaffenhet, och det var icke minsta svårighet att praktisera sig ner. Men vått var det, och obehagligt, trots oljerock, ty de hade nyss förut skjutit, och röken stod tjock och kväljande kvar i bottnen. Man kunde endast med möda urskilja detaljerna.

Malmen var hufvudsakligen bunden till bottnens norra sida, där kvartsen framgick. Den sades skola gå ända ut mot grufvans midt, men rikast visade den sig utmed norra kanten, där verkligen mycket vackra körtlar stodo att se. Jag anhöll, att de skulle taga upp några buttor för att man skulle få se i dagsljuset, hvilket de ock gjorde. Och malmen såg verkligen inte dum ut. Vore blott vattenfrågan inte så besvärande, och gruffolkets pretentioner inte så omöjliga, så ginge grufvan tillsvidare säkerligen med god förtjänst.

Vi kommo öfverens om, att Strandberg skulle få arbeta hela veckan ut med att göra ett tätningsförsök med cement. Jag beslöt detta på eget bevåg, och telegraferade sedan till Hallén att sända 300 kronor till enbörjan, hvilket han ock gjorde. Det skall nu bli intressant att se, hur detta försök kommer att utfalla.

Vi stannade sedermera inte länge kvar vid grufvan, utan anträdde tämligen snart återfärden. Jag hemkom i lagom tid till middagen.

Efter middagen lånade jag på hotellet en stor korg och ämnade mig begagna eftermiddagen till att uppsöka mitt präktiga blåbärsställe från dagen förut, och då söka utröna hur mycket som kunde åstadkommas på ett par timmar.

Jag kom emellertid aldrig fram till det riktiga stället. För myggens skull! Jag borde ha insett detta på förhand! På en sådan varm eftermiddagsstund! Men så sent på året trodde jag inte att myggen skulle vara så besvärlig. Hade det dock varit på morgonen, så skulle det ha gått alldeles charmant. Nu blef det en absolut omöjlighet att plocka bär.

Visserligen försökte jag i det längsta plocka med vänster hand och oupphörligt hviftande med den högra söka hålla myggen på afstånd. Detta hade gått, om det varit vanlig mygg, men detta var knott i hela skyar, och mot sådan skyddar man sig inte med hviftningar, om så vore med bägge händerna!

Mina kläder voro alldeles gråludna af tusental af dessa satans odjur, och handleder och nacke kunde inte skyddas annat än genom hastigt springande, hvarvid luftdraget befriar en, så länge man springer. Men stannar man en minut – vips äro de på en igen. Jag rafsade åt mig några bär här, några andra där, men på detta sätt var det ju lönlöst att hålla på. Jag måste vända innan jag någonsin nådde fram till mitt charmanta bärställe.

Flickan i matsalen, som ”gifvit mig korgen”, log ett stilla leende, då jag återlämnade korgen med blott en eller annan liter i, men que faire?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar