söndag 26 januari 2014

Den vidlyftiga flytten från Forsbacka

Söndagen den 21 oktober 1917 

Så långt ha vi alltså nu kommit, och inte en rad har blifvit skrifven på öfver en hel månad. Men så skall man också betänka, att under denna tidsrymd ägt rum åtskilligt, som verkligen varit giltig orsak till skolkning från dagboken! Så t.ex. hela den vidlyftiga flytten från Forsbacka och inflyttningen i Storängen. Så stöket att komma i ordning därstädes, för att nu icke nämna den stora Lapplands- och Norgeresan. Det torde följaktligen vara för mycket begärdt af nerverna att tillåta så mycket lugn som behöfves för författande.

Jag skall nu söka skildra det mesta, som ägt rum under den period som förflutit, sedan jag sist rörde pennan i denna bok. Det var ju i medio av september. Tittar jag i min almanacksmemorial på mitt kontor, så finner jag för den 15/9 följande anteckning:

”Langsӕter underrättas.” Langsӕter är den norske stadsingeniören i Horten, den lilla staden i Kristianiafjorden, och denne man har erbjudit Hallström & C: o kopparfyndigheter i Skaalefeltet, liggande i Grongdistriktet. Redan i augusti öppnade han sin korrespondens därom, men jag sköt upp undersökningen till medio af september. Jag måste således nu söka hålla mitt löfte.

Till den 15 eller dagarna närmast efter kunde jag likväl knappast företaga resan till Norge, ty dels måste jag till Gellivare i samma vefva och dels måste jag till Forsbacka för att styra med flyttningen. Det sistnämnda var emellertid det mest afgörande för planeringen, ty till den 21 var vagnen beställd till Forsbacka station, och den kunde inte gärna ändras, utan måste passas. Allt detta hörde ju ihop på ett obehagligt sätt, alla tre sakerna voro viktiga och brådskande, och det var icke lätt att planera.

Emellertid fann jag det nödvändigt att först ställa tillrätta med flyttningen. Och därnäst måste Gellivare komma, ty Strandberg kunde inte lämnas fria tyglar under så lång tid som resan till Norge kräfvde. Denna sistnämnda fick alltså anstå till sist, ehuru det ju var önskvärdt att komma till dessa fjälltrakter så snart som möjligt.

Planeringen blef alltså nu följande:

  • Söndagen den 16:e, afresa till Forsbacka.
  • Måndagen anskaffning af expresskarl från Gefle för packningen. Samtidigt börjar jag packa.
  • Tisdag morgon kommer packmänniskan, och efter att ha lämnat honom nödiga instruktioner reser jag om möjligt tisdag middag till Bräcke och anländer torsdag morgon till Gellivare.
  • Vänder därstädes torsdag afton och inträffar lördag kväll i Trondhjem.

I enlighet med denna plan tillskref jag Langsӕter, och förklarade mig ämna vara i Trondhjem, disponibel på söndagen den 23, hvarefter vi tillsammans skulle kunna resa på måndagen. Som svar på Langsӕters telegram af den 14 iltelegraferade jag på samma dag och förklarade att resan måste uppskjutas en vecka, hvarpå svarstelegram ingick.

Jag reste nu alltså till Forsbacka söndagen den 16/9 och valde vägen öfver Krylbo för att kunna utnyttja zontariffen hela vägen från Stockholm, ehuru detta tåg gick tidigare än Gefletåget. Om denna resa är intet att berätta. Vid ankomsten till Forsbacka var Ögren uppe för att hämta den nye byggnadsingeniören (Svensson hade fått afsked på grått papper), och jag kunde ju ha åkt med honom, ty det fanns plats, men jag ville inte stå i större skuld till T än nödvändigt, och föredrog därför att gå ner.

I förbifarten tittade jag in till Ax. Andersson i vår gamla bostad och satt väl öfver en halftimme där och språkade. Andersson ville bjuda på rågkaffe, hvilket jag dock afböjde. Däremot fick han förevisa sin ättelägg, som vad dimensionerna angår, torde träda i sin pappas fotspår.

Jag tittade också in till Tysklinds inom dörren, så pass att jag fick hälsa. Därefter flög det i mig, att jag skulle göra Skoglund den äran, och klef inom dörren äfven där, men det skulle jag inte ha gjort, ty där var fullt af främmande, bl.a. äfven fr. Renskak fr. Lansvik, och jag hade ämnat uppträda alldeles, eller åtminstone så mycket som möjligt inkognito. Detta sprack naturligen sen. Emellertid fick jag godt kaffe och dito bröd af gumman Skoglund, och det kunde ju vara värdt besöket.

Forsbacka-6 Jag hade hos Eliasson brefledes bebådat min ankomst, och de hade snällt nog väntat mig till middag, hvilket de fingo göra förgäfves. Nu kom jag först sent dit. Sedan vi språkat en stund gingo Elia och jag upp i vår villa på inspektion. Det kändes rått och kallt i rummen, men f.ö. var allt sig likt. Jag ämnade ligga i Astris bäddade säng, men det var nog klokt at jag afstod från den föresatsen, ty det var kallt, och intet ljus fanns. Jag fick i stället ligga på Elias divan i salen.

På tisdagsförmiddagen satte jag mig genast i förbindelse med stadsbudskontoren i Gefle. Det var min afsikt att erhålla en viss man, som Valfr. Ericsson hade användt för sin flyttning – en mycket rekommenderad person. Till en början träffade jag inte honom, men hans stadsbudskontor lofvade att sända ut honom, och glad öfver detta löfte gick jag till arbetet med att börja packningen. Det fanns ju så mycket som jag kunde och borde göra själf. Jag var till handeln och förskaffade mig lådor, säckar, garn och papper, allt för den lilla smånäpna summan af 23 riksdaler – är det inte trefligt att få betala 1.50 à 2 kr. för en säck som förr kostat högst 25 öre, samt 2 kr för en gammal sönderspikad låda? För att inte tala om papper och snören.

Nå, min kära packare behagade inte komma. Hans kontor hade lofvat utan att fråga honom till – själf skulle han till Sthlm med en annan flyttning. Det blef nu ett fasligt spring och telefonerande. Bägge stadsbudskontoren förklarade att de absolut inte kunde hjälpa mig – det var för sent bestämdt.

Där stod jag nu inför utsikten att få stanna kvar och packa allt själf, och äfven om jag skulle ha kunnat gå iland härmed – hvilket jag betviflar, så hade hela reseplanen blifvit absolut förryckt, och jag hade knappast kunnat resa alls förresten, alldenstund jag inte hunnit tillbaka tills vagnen anländt till Storängen och måste lossas.

Där stod jag alltså inför bekymmersamma utsikter. Det var verkligen kritiskt. Jag hann emellertid packa det mesta af porslinet under denna kritiska måndag. Jag snodde som en liten röd hund upp- och nerför stegen till vinden, som jag ganska duktigt länsade på sin sågspånsfyllning, som jag använde som fyllnadsmedel. Hvad skulle T ha sagt om det? Nog var det säkerligen 20 – 30 hinkar fulla! Två stora lådor och en mindre blefvo på detta sätt packade under måndagen, och det var åtminstone skönt att ha detta gjordt.

Forsbacka-17 Möblerna var långt värre att emballera. Det hade alldeles öfvergått min förmåga, och förresten måste man vara två som hjälps åt, då emballeringen ska ske på det sätt hvarpå den nu blef utförd. Allting skyddades med träull och säckväf samt papper i långa banor.

På måndagskvällen kl. 6 bjöd Haglund på middag, och antagligen för att visa att ingen brist förelåg, så blef denna synnerligen riklig, såväl hvad den fasta som den flytande beståndsdelen beträffar. Genever, sherry och madeira till maten, samt konjak till kaffet, kan vara nästan mycket till en hvardagsmiddag. Emellertid kunde det ju vara roligt att få språka en smula, och det gjorde vi ganska angenämt ända till öfver 10 på kvällen, så Eliassons blefve väl hjärtängsliga öfver mitt uteblifvande.

Medan jag var hos Haglunds kom en telefonpåringning från den ena af stadsbudskontoren, att nu skulle de i alla händelser hjälpa mig med och sända ut en man på tisdagsmorgonen.

På tisdag och onsdag arbetade vi nu styft båda två. På tisdagen togos alla småsaker, kökssaker, taflor, det resterande af porslinet. Jag langade fram, och ”Andersson” packade. Det gick med en viss ”tjangs”. Kristallskålen langade han med en viss nonchalans in i hörnskåpet – jag trodde aldrig att det skulle gå väl, men som det senare visade sig, så gick ingenting sönder – inte ens de perforerade frukttallrikarna.

Möblerna blefvo emellertid arbetsamma. Allt skyddades med papper, träull, gamla kläder och filtar, samt säckväf. Också blef mycket litet skrapadt under transporten.

Det var förskräckligt med skräp som hunnit samla sig under de tre år vi varit gifta. Min garderob för alltings uppbevaring var i synnerhet väl försedd med allsköns bråte. Men äfven Astri hade hunnit plocka på sig åtskilligt. Allt detta blef det nu icke tid att sortera, utan det var bara att vräka ner i lådorna.

Fram på onsdagsmiddagen voro möblerna klara, och det återstod inte såvärst mycket att packa. Packmänniskan reste därför hem med 4-tåget. Det som resterade ansåg han sig hinna med då han på lördagsmorgonen återvände för att ombesörja inlastningen i vagnen. Denna skulle nämligen komma ner till huset på fredagskvällen, skulle lastas på lördagen och afgå på måndag afton. Den beräknades vara i Storängen på lördag (men kom redan under fredagen).

På eftermiddagen fortsatte jag litet smått med eftersyn och nedpackning af småsaker. Det var med en viss hvila och tillfredsställelse man den kvällen gick till ro. Elias och jag voro i den sena kvällen öfver till Thunberg för att säga farväl och bjödos på grammofonmusik af hans hemmagjorda tröskverk till grammofon, allt under en cykellykta sparsamma sken. Stjärnorna blinkade kallt på hemvägen.

På torsdagsmorgonen var jag uppe i otta. Dels afröjde jag det lilla potatislandet, som jag satte i våras, men däraf blef ingen behållning. Jag fick nämligen inte mer än stort en hink full, och ungefär lika mycket satte jag i våras. Men så hade inte landet blifvit skött och kupadt som det skulle, och så var nog jorden för fet och öfvergödd. Det lilla vi fingo var emellertid utmärkt bra potatis, som vi hade godt utaf den första tiden i Storängen, medan vi väntade på vår sommarpotatis från Siljansnäs som kom först 14 dagar efteråt.

Inseende, att en smula ved skulle vara utmärkt att ha vid framkomsten, så att vi skulle slippa köpa omedelbart af den dyra varan, grep jag mig så an med att packa in en del, då vi ju hade vedboden full med torraste, finaste vara, som legat där öfver sommaren. Det var måhända begärliga blickar som kastades på denna vedhög. Snart sadgt den enda fördelen med Forsbacka var ju dess fria ved. Vi hade i vår bod ett antal tomma sockerlådor, ankomna från Gefle med diverse varor under tidernas lopp. Jag insåg genast fördelen af att packa dessa fulla med ved, då vi ju hade god plats i finkan.

siljansnäswSagdt och gjordt! Jag snärjde på af alla krafter, packade veden så tätt som möjligt, och hade ett fasligt sjå att skaffa lämpligt virke till lock till alla lådorna. Men det gick, och den ena sköna vedlådan efter den andra blef inburen i köket. Tillfredsställelsen kändes ökad med hvarje låda. Inalles fick jag 13 eller om det var 14 lådor, och detta blef till lika många brasor. Jag tog ett ömt farväl af det kvarvarande vedförrådet. Det hade passat vida bättre i vår nuvarande källare. Emellertid var jag glad att omedelbart slippa börja köpa. Dessa lådor räckte väl 1½ vecka. Och hade vi genast haft den sedermera inköpta spisapparaten ”Snabbkokaren” så hade denna kvantiteten säkert räckt 14 dagar, ty vår nuvarande spis är en otäcka ifråga om att draga mycket bränsle.

Framåt 11-tiden var jag färdig med hela jobbet, och jag vände nu ryggen (kanske för sista gången) åt vårt hem under 1½ år, det hem som sett vår Lill-Kaj taga sina första stapplande steg, och vår ”Majtjitti” födas. En hel del minnen dväljs ju ändå kvar inom dessa väggar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar