måndag 27 januari 2014

Huru ödsligt verkar inte detta landskap

Oktober 1917

göstaw Efter afskedet från Eliassons, som utöfvat ett gästfritt värdskap under denna stök-tid, som ju blef längre än från början afsedt var, anträdde jag min vandring upp till stationen, för att med 12-tåget följa till Storvik för anslutning med uppgående dagtåget till Östersund. Jag fick Olsson i sällskap, och vi hade god tid. Vackraste väder rådde, nästan full sommar (fastän på nätterna varit frost) och då vi i björkallén uppåt stationen mötte Kjellberg med en flock granna kantareller, slogo vi oss ned en stund i dikeskanten och njöto af den begynnande höstfärgen.

Så kom jag till Storvik, och om resans vidare fortsättning kan jag göra mig kort nog. Vädret var det härligaste, och utsikterna genom särskildt Hälsingland mycket vackra, men som jag så snart förut gjort samma tur blef inte intresset nu detsamma. I Bollnäs blef uppehåll för middag, som förra gången, och jag försökte göra mitt bästa af den myckna goda mat som bjöds.

I sena kvällen anlände vi till Bräcke, och man kunde nu märka, hur tiden framskridit sedan förra gången, ty det blef mycket hastigt mörkt. Dessutom hade det vackra vädret upphört, och det hade börjat rägna.

Jag fick emellertid ett skapligt rum och fick en smula ro för den kommande dagens långa resa. Jag fick nu inte samma eleganta kupé som på förra uppresan. Det var mycket folk, och trångt, och jag fick minsann sitta i en vanlig III-kl. vagn, allt medan rägnet tröstlöst silade ner i det norrländska landskapet.

På det hela taget blef denna resa ointressant. Från Boden låg jag skafföttes med en annan. Anlände tämligen ruffig till Gellivare strax före 4, som förra gången, men nu var det fullständigt mörkt. Dock var det godt att få krypa upp på hotellet och försöka sofva en smula efter nattens skakning.

Dundret erbjöd nu på morgonen en helt annan anblick än förra gången. Björkarna voro nu alldeles gulnade och utgjorde ett färgrikt inslag i sluttningen, och de kala höjderna ofvan trädgränsen voro lätt skvattrade med nyfallen snö, som dock längre fram på dagen fick ge vika för solen.

På morgonen var emellertid kyligt nog, flera grader skulle jag tro, och jag erfor ingen som hälst olägenhet utaf min tjocka beklädnad. Strandberg hade jag träffat som hastigast på gästgifvaregården, där han spisade sin sill och potatis. Jag åkte en smula i förväg för att icke behöfva fara så fort. Men jag hann ändå fram innan Strandberg anlände, ja, jag åkte t.o.m. för långt och befann mig helt plötsligt på väg ett gott stycke mot Muorjevaara, innan jag upptäckte misstaget. Vädret blef vackert, men huru ödsligt verkar icke detta landskap.

Vid Ferrum var nu cementarbetet färdigt, men det skvalade på sidorna ganska friskt, om också icke på långa vägar så mycket som förut, och det obehagliga stänket öfver hela botten var nu aflägsnadt. Det syntes mig som borde cementeringen ha fortsatt ännu en meter, ty vattnet steg på ena sidan öfver kanten och silade ner rätt kraftigt. Emellertid hade vattentillströmningen, enligt de mätningar vi utförde, nu minskats från 250 liter ner till c:a 67 à 70 minutliter. Det är ju en horribel skillnad.

gruvaw Hvad malmen beträffar fick jag nästan ett sämre intryck än gången förut. Det skall bli roligt få se om vi komma att fortsätta, eller om det visar sig resultatlöst. Icke kommer företaget att lämna förtjänst på länge. Man borde måhända icke ha inlåtit sig på detta afsides belägna företag.

Sprängningen skulle nu börjas på allvar. Strandberg fick en profvecka på sig och skulle sedan på torsdagen meddela resultatet i malm, hvilket han emellertid helt och hållet uraktlät.

Jag blef ej länge i Ferrum. Tänkte pröfva en ny väg, och ämnade öfver Nautanen taga vägen via Koskullskulle till Malmberget, där jag ämnade tala några ord med Fagerberg. Jag kom också mycket riktigt till Nautanen genom skogen, i det jag följde vägen af arbetarna som skulle den vägen. Strandberg cyklade ikring. Det var ju intressant nog att ha sett denna plats, ehuru väl nu inte mycket återstod att se. Det hvilar ingen glad stämning öfver ett dylikt sköfladt gruffält, där skrotsamlarna gå och falka efter rof.

Vi gingo där kanske en timma bland minnena, beskådande utsikten i blåsten och plockade höstens sista frusna blåbär. Kramer bjöd på kaffe och smörgås i sin barack, hvilket smakade skönt i kylan. Vildmarkens primitivitet trängde sig på oss.

Då vägen till Koskullskulle skulle vara backig och lång och det skulle bli för sent att se något egentligt i Malmberget, så uppgåfvo vi tanken på denna väg och vände i stället om till stora landsvägen, samma väg vi kommit.

Jag åt vid hemkomsten en stadig middag och hade senare en konferens med Strandberg. Så försökte jag njuta en smula hvila före nattens resa och sökte sofva på schäslongen, hvilket dock icke lyckades. Det var kallt utaf 1000:an och alla rockar jag hade till mitt förfogande räckte inte till att hålla kylan på vederbörligt afstånd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar