fredag 7 februari 2014

Af vädret voro vi nu synnerligen beroende

Det var med visst intresse vi påföljande morgon – det var Dagmardagen, den 27/9 (1917) – rullade upp vår rullgardin. Ty af vädret voro vi nu synnerligen beroende. Rägn – naturligtvis! Det var knappast annat att vänta. Medan Langsӕter fick sin cykel en smula reparerad, åto vi en charmant frukost, med ägg, lax, laxöring och andra delikatesser, för att inte glömma den ymnighet af härligt godt bröd, som vi undfägnades med, lyckligt oberoende af alla kortsystem. Och ett öfverdådigt kaffe! Man uppskattar sådant i våra dagar.

Emellertid började nu cykelfärden. Klockan var väl c:a 9 på morgonen. Langsӕter hade inte på åratal rullat på en cykel, så farten blef inte från början såvärst mördande. Snarare tvärtom! Det var icke utan att jag med ett visst misstroende betraktade hans vinglerier från ena sidan af vägen till den andra. Jag för min del kände mig nödsakad kvarlämna i Sem såväl min väska som min stora vinterrock. Jag medtog i min ryggsäck endast det mest nödvändiga för ett par tre dagars resa. Vi voro ju inte fullt på det klara med huruvida vi skulle komma samma väg tillbaka, eller om vi skulle fortsätta till Sverige och genom Ströms Vattudal söka uppnå Östersund. Men Langsӕter lämnade allt sitt bagage, två stora väskor. Han medtog visst inte ens nattskjorta engång, blott en tunn rägnrock, som virades öfver styrstången. Själf hade L. endast en tunn sommarkostym, d: o hatt, samt eländigt tunna chevreauxkängor. Detta var ju ingenting att möta rägn och rusk och strapatser med. Men karlen måste ha varit mer än vanligt okänslig.

Vi fingo till en början en kollossal uppförsbacke att streta uppför, allt medan en utomordentligt fin utsikt öppnade sig under oss. Vi saxade oss i stora slingor uppför fjällsluttningen. Vägen blef så småningom fastare och mindre uppblött. Vi uppnådde en platå, och farten började också bli bättre. Fortare än man skulle ha väntat uppnådde vi Sandölaälfven, hvars dalbotten vi träffade efter passagen af en enorm utförsbacke. Här gör älfven en tvär krök och kastar sig i vildt raseri utför en serie afsatser, bildande den utmärkt vackra Formoforsen. Vi stodo en stund på bron och betraktade härligheten, men fortsatte så fram till Formofoss skjutsstation, där vi rastade väl en ½ eller ¾ timme under inmundigande af den härligaste mjölk och ”skaarne smørrebröd”.

Det blef nu spörjsmål om hvar vi skulle taga häst, om under detta skjutshåll eller nästa, men vi voro ännu föga trötta – det var ju midt på f.m. – och fortsättningen af vägen skulle vara utan backar. Vi beslöto oss alltså för att fortsätta nu med cykel, söka uppnå Eidet i Nordli med skjuts som ju kunde tagas i kvällningen.

Sagt och gjordt! Vi fortsatte, och solen t.o.m. tittade fram ett litet tag. Men det blef också blott ett litet tag!

Vi följde nu hela tiden Sandöleälfvens dalföre och vägen var verkligen fast och god, åtminstone till en början. Trakten är utomordentligt härlig, rik på växlande utsikter vid hvarje älfvens krökning. Dalsidorna äro ställvis alldeles stenbranta och ge knappast fotfästet för någon vegetation. Fjäll börja skymta på afstånd, om än ännu af lågfjällskaraktär. Höstfärgerna voro stiliga i alla nyanser af gult, brunt och rödt. Jag var under en stund rätt nöjd med tillvaron.

Men så blef det såsmåningom rägn igen, och detta ökades undan för undan. Efter ett par mil sackade Langsӕter ohjälpligt efter; han orkade inte följa, utan bad mig åka i förväg till Mortenslund, där middag var beställd, samt skjuts öfver Storlifjället, där vägen mindre ägnade sig för cykel.

Jag satte alltså så mycken fart som den uppblötta vägen tillät, och uppnådde snart skjutsstationen ”Statens fjeldstue”, där jag fullständigt bytte underkläder och pustade ut. Det var kallt och ruskigt efter svettdrifningen.

Langsӕter kom först bortåt en timme därefter, genomblöt och med de tunna sommarbyxorna dallrande runt benen. Jag begriper inte hur den karlen var konstruerad. Ingenting hade han att byta med, utan satte sig till den framsatta, efter förhållandena goda middagen, våt och olustig som han var. Men icke med ett ord antydde han någon sorts missbelåtenhet eller misstämning.

Vanligt folk hade nu alldeles gifvet stannat där. Vi hade ju åkt c:a 6 mil eller något dylikt, och detta fastän L. var något otränad och vägen uppblött af det myckna rägnandet. Men vi hade ju brådtom. Vi hade i Formofoss kalkyleradt med att få skjuts fram till Eidet, dit vi beräknade komma sent på aftonen, för att sedan påföljande dag hinna om möjligt både fram och tillbaka från grufexkursionen.

mortenslundDet visade sig emellertid vara en högst afsevärd felkalkylering. Det började med att vi alls ingen skjuts kunde få från Mortenslund, fastän vi redan på morgonen hade beställt per telefon. Och af konkurrensafund hade de i Mortenslund uraktlåtit att varsko två returskjutsar till Sandmoen, hvilka godt kunnat vänta på oss en timme för att få oss med.

Men vi ville inte lägga oss kvar i Mortenslund, då vi ännu hade ett par timmar kvar af dagsljuset, och det till Sandmoen inte var mer än ca 22 km – låt vara att det bar öfver fjället. Hade vi haft en aning om hur det sedermera gestaltade sig för oss, så hade vi dock säkerligen stannat.

Klockan kunde väl vara 5 à ½ 6, då vi gjorde uppbrott från Mortenslund. Det rägnade fortfarande, ehuru ej så häftigt. Under c:a ½ mil gick det väl ändå an, ty vägen var jämn och utan åtminstone uppförsbackar. Vi närmade oss alltmer Storlifjällets fot med dess vilda raviner och skrefvor, i hvilka stundom skummande forsar susande störtade sig ned, bland annat en stor fors, som syntes på långt håll, redan långt nedom Mortenslund, och som verkade ytterst vild, där den med något hundratal meter kastade sig utför den vilda, blanka, namna fjällbranten. Jag trodde vi skulle få återse denna fors sedermera uppe i fjället, men den försvann alldeles, ty vägen måste ha gått åt ett annat håll.

Nu började våra strapatser på allvar! Vi måste nu sitta af och gå, ty vägen bar nu ständigt uppför, och slingrade sig samtidigt i tusende bukter rundt alla raviner och skärningar i fjället. Samtidigt började rägnet ökas allt mer, tills det uppe på vidden öfvergick i hällregn, som inte skonade några kläder eller skodon. Samtidigt började det också blåsa ju mera vi kommo upp på fjället, dess bättre dock på ryggen, ty eljest skulle det ha varit rent olidligt.

För full västlig rägnstorm sträfvade vi nu alltså upp på det nakna, vilda fjället, medan skymningen föll på, och inom kort svepte in oss i mörker. Vi sågo oss tillbaka, och kastade en sista blick på Sandöladalen där djupt nere under våra fötter – utsikten bör ha varit storartad vid klart höstligt solskensväder. Nu var allt insvept i ett grått töcken.

En egendomlig stämning smög sig på oss, en ensamhetskänsla utan like. Telefonledningen följde oss visserligen fortfarande, såsom ett civilisationens kännemärke, samt då och då en hög sten, rester af de vägmärken de resande förr hade att följa, innan landsvägen blef till. (Landsvägen är ju inte många år gammal, ty Ingeborg Maria Sick beskrifver ju i sin bok ”Højfjældspræsten”, hur hon med förare, som bar deras ”resetøi” färdades gående öfver gamla fjällstigar).

Stämningen blef inte muntrare därför att vi i tidningen på tåget hade läst om vargbesök i dessa trakter, och om rifna djur. Vargarna hade beskrifvits såsom ovanligt stora och vilda. Vi sträfvade oss emellertid framåt, meter efter meter, allt medan mörkret föll på så hastigt, att vi ett tu tre knappast sågo vägen framför oss.

Ja, vägen ja! Den var nu endast en samling större eller mindre pölar, i hvilka cykelhjulen döko ner kvartersdjupt, och hvilka krusades af vindilarna, så att skummet rök. Det var icke måttligt. Hela luften var fylld af ett haf af rykande vatten. Det fanns inga planer att skydda sig. För öfrigt använde jag icke längre min rägnkrage, som för öfrigt var alldeles tät, ty den var dels icke praktisk i ett sådant väder som detta, då den hindrade alla rörelser, och dels måste jag svepa den om min ryggsäck, som visserligen var "imprägnerad", men icke förty numera erbjöd ringaste skydd, för sitt innehåll af bl.a. ombytesunderkläder. Men fastän kragen nog gjorde sin nytta, kunde den icke förhindra vätan att tränga sig in. Faktiskt var innehållet vid framkomsten alldeles blött, eller åtminstone delvis fuktigt. Kartor och böcker tyckte jag synd om, dem skola vi tala tyst om.

Det hade väl ändå gått an, om Langsӕter kunnat hålla jämna steg med mig, men vi hade nu kommit upp på en platå, där det understundom gick att sätta sig upp på cykeln och komma framåt ett stycke. Som jag var ifrig att komma ifrån eländet, så satte jag understundom fart – i fall man nu kan tala om en sådan i ett dylikt väglag – och följden blef att L. ohjälpligt sackade efter. Jag måste således gång på gång hoppa af och invänta honom, och det tog ofta många minuter, innan han kunde skönjas i mörkret bakefter. Han kunde ju endast sällan bemästra cykeln i detta eländiga väglag, utan gick och ledde den.

Jag var arg som ett bi, och svor invändigt långa, långa haranger i ilskan. Situationen låter lätt tänka sig. Mina bastanta Sveziakängor voro nu som blöta trasor om tårna, och då jag rörde på dessa, pumpades vattnet ut och in med ett angenämt läte. Mina ”imprägnerade” vindbyxor voro våta omslag kring knäna och blottade deras välskapade former. Att man inte tog knäcken på denna färd, var mer än underligt. Men det var ju den ständiga rörelsen som höll lifhanken uppe. I själfva verket var jag lika blöt invändigt som utvändigt – af svett – ty jag var ju tämligen tjockt klädd, alldeles för tjockt för en ordinär cykeltur.

Bild från Digitalt Museum, klicka på bilden för att komma till källan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar