måndag 3 februari 2014

Nu begynte färden inöfver invid fjorden

Hösten 1917

Så blef det emellertid morgon äfven af den nya dagen. Lika rägntung och dyster hvilade gråstämningen öfver hustaken, då jag på morgonen fällde upp min rullgardin. Förhoppningen om de vackra utsikterna längs Trondhjem fjord gingo därmed om intet. Men det var att finna sig i sitt öde.

4146924932_5730c104aaPå vägen ner till stationen slank jag upp i ”Ungdomslagets Kaffistova”, belägen ej långt från hamnen. Där fick man godt kaffe till skapligt pris och goda smörgåsar. Detta var det enda som i Trondhjem kunde uppbringas så tidigt på morgonen.

Nere vid stationen var Langsӕter före mig. Han meddelade den upplysningen att nattåget från Kristiania var ¾ timma försenadt, samt att Sunnantåget naturligtvis skulle vänta därpå. Det var följaktligen ej annat att göra än att spankulera på perrongen af och an. Ty att uppsöka något frukostställe var det dock knappast tid till.

Medan jag gick här på perrongen, lade jag märke till skillnaden i uppträdande mellan norsk och svensk järnvägspersonal. En plattform skulle afstängas medelst en kedja, för beredandet af plats för bagagevagnen från nattåget. I Sverige mötes man härvid för det första af stora vanprydande, i ögonen fallande, anslag om förbud eller befallningar. För det andra ryter en stationskarl här: ”Undan här!” eller ”Se upp!” eller något dylikt. Den norske kollegan däremot gjorde honnör och frågade i bedjande ton, om ”ikke de reisende skulle ville vӕre så snilde og gaa ad siden”. Detta måtte vara frukten af en mera demokratiserad uppfostran.

Hell-Sunnanbanen_mapOmsider kom vårt tåg, och nu begynte färden inöfver invid fjorden, en färd som skulle ha bjudit på en mångfald vackra utsikter, därest ej rägnet och dimman skymde bort fjällens konturer. Vi passerade ånyo Hommelvik och kryssaren Berlin och uppnådde Hell, där Sunnanbanan grenar af från Merakerbanan. Vägen slingrar nu i tusende bukter, än utmed fjordstranden, än längre in i landet. Än utmed lodräta, svindlande fjällstup, än öfver mera släta, odlade bygder, ”Indheredsbygden”.

Trondhjemfjorden med dess många vikar, sund och öar är dock öfverallt den bestämmande faktorn. Man ser den nästan ständigt, på större eller mindre afstånd. Nu var det ”fjӕre”, och de torrlagda stränderna voro inte alltid precis så vackra.

Vi befinna oss nu i en gammal bygd. Öfver Levanger gick ju förr den rätt beryktade samfärdseln med Sverige – genom Skurdalsporten – och Stiklestad är ju äfven för svenska öron ett namn af historisk klang. Härute i fjorden ligger ännu i dag ruinerna af ett gammalt kloster – Henevadsholm, tror jag det heter – en gång den stolte Trondhjemsbispens fasta borg.

Levanger_stasjon_1907Vi göra ett kort uppehåll i den lilla staden Levanger och kasta oss i väntsalen med glupande ifver öfver det kaffe med smørrebröd, som där presenterades. (I Norges land lefver man ännu öfverhufvudtaget mest på kaffe och smørrebröd). Men efter några minuter lämnar ve den gamla staden och dess ålderdomliga kyrka, för att arbeta oss vidare fram i terrängen.

Banbyggnaden har i dessa trakter haft många vanskligheter att öfvervinna. Det är icke blott branta fjällstup, för hvilka dyrbara utskärningar måst utsprängas, samt tunnlar, utan äfven dalbottnar med jäslera och jordskred där grunden erbjudit stora svårigheter, med fyllningar o.d. Vi passerar t.ex. genom en ytterst trång dal, där järnväg, landsväg och den lilla älfven alla tre får samsa sig på ett ytterst trångt område. Fjällväggarna stå branta på ömse sidor, och icke ett enda ljusknippe från himmelen når in genom kupéfönstret. I händelse af ras från bergväggen blir ju järnvägen totalt blockerad. Det var äfven här i närheten – i Vӕrdalen – som för nu åtskilliga år sedan ett stort jordskred inträffade, som kräfvde många människolif.

Slutligen förlorade vår gamle vän Trondhjemsfjorden, helt och hållet tålamodet och smet ifrån oss. Vi ankommo till Stenkjӕr, samt fjordens innersta ände och fortsatte i dalföret uppöfver. Det var icke utan att icke också vi förlorade tålamodet. Väglängden Hell – Sunnan är ju icke såvärsdt afsevärd. Och här hade vi suttit hela förmiddagen, långt in på middagen.

sunnan-stasjonDet var därför med stor tillfredsställelse vi slutligen uppnådde banans treminus, Sunnan, vackert beläget vid Snaasenvandets sydvästra ände, där sjön i vackra forsar afbördar sitt vatten i älfven. Ett stycke promenad för oss ner till sjäfva ”vandet”, som här antager formen af en rund bassäng, vackert kransad af blandad gran- och björkskog, som nu speglade sina vackra höstfärger i den spegelblanka ytan.

(Klicka på bilderna för att komma till källan.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar