lördag 22 mars 2014

Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar

Oktober 1917

Storängens_järnvägsstation_1910 Onsdagen den 3 oktober anlände jag sålunda ånyo till hufvudstaden, och for på middagen genast ut till Storängen. Astri hade med barnen anländt redan flera dagar förut, hvarom jag i Löfberga fått underrättelse. Hon och Signe hade alltså tagit emot vagnen och ombestyrt dess lossning. Detta var måhända icke så särskildt lätt. Någon express eller flyttningsbyrå existerar icke i Storängen, utan man var ju nödsakad att uppleta privat hjälp, där den nu stod att finna. Särskildt svårt är det ju också, speciellt vid denna tidpunkt, om man icke i förväg tingat.

Hade jag varit hemma, hade jag nog ordnat saken på billigare sätt. Då hade jag plockat ner alla lättare saker själf, och det var ju det mesta. För återstoden hade det väl gått att anskaffa ett handtag. Nu fingo de fatt på ett par unga trädgårdsdrängar, som hos en mjölkkörare lånade sig häst och vagn efter slutadt arbete för dagen. De hade visst kommit vid ½ 4-tiden på eftermiddagen. Vår villa ligger ju alldeles intill stationen, så att nedkörningen taga ju icke 5 minuter. Följaktligen var det lossningen ur finkan och lastningen som tog mesta tiden.

Efter hvad Astri säger, gjorde de sig ingen särskild brådska, utan togo saken lugnt, ända tills Astri och Signe förklarade sig ämna gå bort på kvällen och stänga villan. Då blef det visst en smula fart i arbetet, ty de ville ha allting klart på dagen. Vid ½ 8-tiden var visst allt klart. De hade följaktligen hållit på c:a 4 timmar.

Storängen_1917-1934Nu kommer alltså frågan om betalningen. Räknar man vanlig, väl betald timpenning, 1 krona i timmen, så gör detta för karlarna 8 kr. sammanlagdt. Hästen är väl för 4 timmar betald med 5 kronor. Summa 13 kronor. Emellertid måste man betrakta arbetet såsom utfördt på öfvertid – alltså öfverbetalning. Med hänsyn till förhållandena vore det väl liberalt med 100 % - alltså 26 kronor, eller om man är ändå mer liberal och ökar denna summa till 30 kronor.

Denna summa vore väl den högsta, man med godt samvete skulle vilja betala. Nu hade de lurkarna mage att begära 55 kronor! Jag önskar att jag hade varit hemma själf. Det hade då nog kunnat ordnas för 25 à högst 30 kronor.

Emellertid stodo möblerna nu inomhus, en del redan på sina platser och med emballaget aftaget. Det var dock blott Astris rum, samt stora rummet som voro någon hyfs på. I de öfvriga stod allt huller om buller, då jag kom hem.

Mycket litet hade skadats under transporten – detta sagdt till stadsbudets, Anderssons, beröm. Men salsstolarna hade skrubbats en smula, men detta var också nästan det enda. Däremot skedde en olyckshändelse vid nedkörningen, i det stora hörnsoffan plötsligt tog öfverbalansen, hvarvid ett ben tog törn i backen och bräcktes. (Detta ben lyckades vi dock själfva sätta ihop, så att det just ingenting märktes). I det stora hela måste man karakterisera packning, emballering och transport såsom mycket lyckad. Inte en enda tallrik eller skål hade gått sönder, icke ens kristallskålen, som dock slängdes in så vårdslöst i hörnskåpet.

Det blef nu ett långvarigt och besvärligt arbete med att packa upp allt, och att få allting på sina rätta platser. D.v.s. uppackningen gick ju fort nog, men att ordna allt tog ju en afsevärd tid. Men på en vecka voro vi komna rätt bra i ordning.

storängen3a

De tolf lådorna ved visade sig nu komma väl till pass. Jag önskar blott att jag hade kunnat medtaga hela vår vedbods innehåll i Forsbacka. I dessa dystra tider, då björkveden kostar 100 kr/famnen, sågad och huggen, sätter man värde på pinnarna. De tolf lådornas innehåll kostade följaktligen inte så litet. Nog voro de faktiskt värda sin frakt. Men denna ved räckte icke långt. Visserligen eldades ännu icke annat än i spisen, men denna konsumerade som en sannskyldig Moloch! Ingenting förslog i dess vida gap. Efter en vecka var all veden uppäten. Men det var ju ändå till någon hjälp. Hade vi redan då haft vår spisapparat, så hade Forsbackaveden räckt säkert minst 14 dagar.

Nu köpte jag två famnar osågad barrved (à 58 kronor), som väl får lof att räcka ett stycke in på nya året. Jag köpte en Husqvarna spisapparat – en sorts gryta att sätta ofvanpå spisen – i hvilken man kan elda med småved, och som helt säkert sparar afsevärda kvantiteter. Och vidare har jag satt igen eldstaden i spisen med tegelstenar, så att den icke skall sluka fullt så mycket som förut. Vi måste ju dock elda i spisen vid bakning.

Min ved sågar och hugger jag själf. Man måste spara. Och förutom besparingen vinner jag den nyttan att få mina muskler tränade. Något kroppsarbete måste man ha.

Detta om eldfrågan.

Småbilderna klickbara för källa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar