söndag 27 april 2014

Så ha vi undervåningen!

Storängen 9/12 1917

Till höger i hallen kommer man genom en bred skjutdörr in i dagligrummet, vårt största och bästa rum. Väggen är här ungefär till manshöjd klädd med en hvit panel, och själfva väggen är grön – oljemålad papp med guldlist. Bjälkarna i taket äro friliggande, hvitlimmade och en smula skulpterade, hvilket tager sig förträffligt ut och förlänar rummet ett, en smula festligt och högtidligt intryck. I samma riktning verkar äfven den stora öppna spisen, monumental i sin enkla hvithet, utan någon som hälst dekoration.

clara2 Prydnaderna på spiselkransen utgöres dels af Ipsens härligt skurna kvinnobyst i terracotta, dels af mina vackraste, från alla Skandinaviens hörn hämtade mineralstuffar, ofta från grufvor, som jag själf haft mer eller mindre att göra med.

Detta rummet är vårt ”intelligensrum”. Här befinner sig den 5 meter långa, nu öfverfyllda bokhyllan, krönt af diverse småvaser och Astris uppsättning af blommande begonior – en från Astridagen kvarlefvande samling. Här står i blomsterburspråket den stora svarta Duisen-flygeln, en synnerligen dekorativ pjäs, dock tyvärr alltför sällan låtande oss njuta af sin sköna ton, då jag just aldrig får tid att ägna mig åt den.

storängen3a Strax intill inspireras blicken af Astris stora, färggranna bonad – ”Offereld”, som skänker hela rummet lif med sin högt mot skyn fladdrande låga, en symbol för den husliga härden. På den gröna kullen med dess flata stenar glöda och glimma bränderna, medan elden i en slöja af gråviolett rök skickar in sin uddiga flik med en härskara af gnistor upp i det lugna, blåa, mystiska töcknet, där demoner och troll föra sitt spel. Ett högeligen dekoratift stycke.

gobe1

gobe2 I sitt hörn står den stora hörnsoffan, som gjord efter mått, bjudande hemtrefnad i sin strategiska omfattning, liksom sägande: ”Nu har jag er här i min famn och släpper er icke så lätt!”. Brinner i den stora öppna spisen en muntert sprakande brasa, som kastar sitt sken på kamraten på väggen, och står på den glänsande rökbordsbrickan kaffet ångande i sina blåhvita koppar, så borde man kunna ha sig, i synnerhet om sällskapet är väl sammansatt och samtalets tråd spinnes med lätt hand. Får så äfven flygeln dominera sinnena en stund, så kan det knappast behöfvas så mycket mer för att hålla trefnaden uppe i önskvärd nivå.

Bokhyllan innehåller väl ännu väl mycket facklitteratur, som egentligen inte hör hemma här, utan i arbetsrummet, men åtskilligt annat finnes nog också, så nog kan man få göra för en stund, om man ligger på den kanten. Och sträfvandet fortgår, att plocka ur band efter band af ”Geologi” och ”Metallografi” upp på arbetsrummet och få dem ersatta med Strindberg, Ibsen, Björnson, Rydberg, Emerson, Shakespeare och Goethe. Många 25-öres-böcker skola inte få plats i den hyllan.

Astri har nedlagt arbete på att få vackra gardiner. Det är vackert hvitt linne med långa flätade fransar och spetsisättningar. Men de äro ännu icke färdiga.

Prydnaderna äro icke många. Astri gillar endast tomma väggar. Men Martins gamla, dekorativa kopparstick öfver Falu grufva har fått göra en blygsam början för att erinra om husfaderns yrke och stånd, och ”Dannemora”, ”Högborn”, ”Nordmark” och ”Persberg” kanske med tiden komma att göra sällskap. En symbol för den husliga fliten sitter i närheten af spisen, i form af en gipsrelief, föreställande en ung väfverska i full fläng vid väfstolen. Den är utförd af en Mariefredskonstnär, och utgör en lysningsgåfva af Astris vänner, den Asplundska konstnärsfamiljen.

_DSC0275ll Uppe i bjälkarna hänger den enkla järnkronan från Petrus Forsberg – konstsmeden – en bred, kallhamrad järnring med tre nedhängande kupor af blyinfattade katedralglas. 

Matsalen går i blågrönt och mörkgult. Detta rum utmärker sig endast genom sina färger. Men dessa äro verkligen harmoniskt afvägda. Jag har stått på tröskeln många gånger och njutit af färgackorden. Visserligen är rummet spartanskt enkelt, men ändå dröjer ögat med välbehag. De bastanta, blågröna möblerna äro desamma, som vi hade i Forsbacka, det grofva, tunga allmogebordet, renässansstolarna med de vridna benen, och skåpet med stora mattans färger, i rödbrunt och blommor i gråhvitt och blått och mörkbrunt.

Forsbacka-12a Men så ha vi fått ett nytt, större allmogeskåp, ett äkta leksandskt s.k. kronskåp, med årtalet 1790. Äfven detta skåp är orestaureradt och ser så förnämt ut med sina väl bibehållna färger, dämpade af ålderns patina. Det går i ungefär samma färger som det förra, hörnskåpet, men står på en högre social nivå än detta, som nog i alla sina dagar stått hos genuint bondfolk i Mockfjärd.

Gardinerna äro här blågröna, skiftande i färgen och harmoniera väl mot rummets gula tapeter. Öfver matbordet sprider en elektrisk lampa, bestående af en blank mässingsring, med flätad gul silkesfrans sitt diskreta ljus, och ger en sällsynt fin belysningsdager öfver det bohaget. Egentligen skulle det vara en gammaldags järn- eller kopparlykta i detta rum, men för färgens skull har jag satt dit den gula skärmen. Äfvenså borde det här ha varit blyinfattade fönster för att harmonien skulle bli mera fullständig. Men häråt är ingenting att göra. Vi få nöja oss med de jättestora blomfönster som nu finnes och som insläppa allt det ljus som den mörka skogen behagar släppa fram. Till våren skola vi ha mycket blommor både inne och ute. Nu på vintern blir väl kanske väl svårt och dyrt att hålla sig med en större uppsättning.

Köksafdelningen är ej något särskildt märkvärdig. Köket är bra, rätt stort, stor är också spisen – Husqvarna N:o 20 – en alldeles onödigt stor pjäs i vårt hushåll. Den slukar ved ohyggligt, ifall vi jämt skulle använda den. Men nu ha vi skaffat oss en spisapparat, för kort ved, och i och med användningen af densamma sjönk vedåtgången afsevärdt.

I undervåningen disponera vi ved- & kokskällare, tre matkällare, väl inredda, och egen tvättstuga, med pannmur och bassäng o.s.v. här står äfven värmepannan, hvars skötsel jag själf har omhändertagit. Panna och vedhuggning drager minst ½ tim. per dag, och ofta mera. Det stjäl mycken tid från min läsning. Men å andra sidan ger det mina muskler en välbehöflig träning, så att de slippa förtvina af brist på ansträngning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar