onsdag 21 maj 2014

Nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden!

oktober 1917

Vi ångade omsider in på Riksgränsens snöiga station, där ett par biffstekar och en stor kopp thé, varmt och rykande, inte voro ur vägen

riksgr_bangard

Tullförvaltaren här, en mycket habil och förstående herre, lät sina hejdukar behandla vårt bagage mer legärt, och både konjaksflaskor och zeisskikare åkte gladeligen in i Norge. Han var, efter hvad vi sedan hörde, aviserad om vår ankomst af dir. Hunger

Nu kopplades vårt präktiga elektriska lok ifrån, och vi fingo en norsk dragare. Och nu börjar den oförlikneliga nerfärden till Ofotenfjorden! Jag har rest denna turen flera gånger förut, men det har varit på sommaren. Äfven då var det storartadt, men maken till scenarier, som nu upprullades för oss, lär man nog mera sällan få se. Ty dagern och soleffekterna voro underbara. Fjällen voro bländhvita af nyfallen snö, men nere i fjordstränderna fanns ingen snö, utan där herrskade de underbaraste blåa och gröna färgerna. Rombaksfjorden låg smaragdgrön och indigoblå nere i djupet, och fjällen på Ofotenfjordens norra strand – Salangenalperna – skimrade i mangansulfatets svagt rosafärgade nyanser. Det var ett färgfrosseri utan like, och vi stodo samtliga som fastnaglade vid fönstren för att ingenting af skådespelet skulle gå oss förlustigt.

Emellertid närmade vi oss raskt hafsytans nivå, och sedan vi passeradt afgrunderna under Tøtta, dröjde det icke länge, förrän vi ångade in på Narviks station.



Här var Hunger oss till mötes med två bilar, hvilka dock brände sin bensin förgäfves, då herrarna hällre ville använda sina egna fortkomstledamöter. Efter väl förrättad passvisitation, som också försiggick tämligen legärt, lämnade vi stationen och begåfvo oss ner till hotell Phӕnix, stadens bästa hotell, lifligt begapade af urinnevånarna, som naturligtvis redan alla hade klart för sig, hvad besöket gällde.

På Phӕnix afhölls nu under Hungers prӕsidium en festlunch, där inga som helst delikatesser felades. Det var bara synd om de två biffstekarna på Riksgränsens station, som nu inte alls gjorde sig i ”situationsmiljön” dess närvaro var t.o.m. nästan mindre önskvärd, på grund af de nya kvantiteter som presterades. Endast spriten till nubben var det en smula klent beställdt med. Hunger hade i sin nöd hänvändt sig till sin vän, apotekaren i Narvik, som lät beveka sig till medlidande ända därhän, att han öfversände 1 liter absolut apotekssprit. Det var naturligtvis meningen att den liqviden skulle utspädas före användningen, men genom något misstag, blef detta icke gjort, utan nu blef den outspädda nubben under sedvanlig, högtidlig ritual exeqverad, och vållade en del oreda i magarna, men egendomligt nog, var det ingen som afled, hvilket eljest efter 98% -ig vara ofta brukar vara fallet. Gubben Beijer lipade en smula – han är finsmakare – och uttryckte sig litet vanvördigt om den ”flytande julvaran”, som det numera heter i tidningarnas annonsspalter. Och Hallström imiterade en koling ur Strix, som vid ett ekvivalent tillfälle utbrister: ”Den ha’ dom tammephan vridi’ vatne’ ur!” äfven jag var ju med på mitt hörn, och visst tyckte jag att soppan var stark, men så afsevärdt som de andra lipade jag i alla händelser inte. Jag är ju sedan min labbistid i Forsbacka van att ta stark sprit i mun för min periostits skull.

Efter att ha expedieradt våra telegram och vykort till våra resp. fruar, aftågade vi nu från Phӕnix ”in corpore” till hamnen, där en af Grängesbergsbolagets stora bogserångare, som Hunger förhyrt för vår räkning, låg och inväntade oss. Och kort därpå ångade vi för full maskin utåt fjorden. Det var en oförliknelig dag! Det hade nu dragit en smula öfver på eftermiddagskanten, så att solen höll på att dala bakom Skjomtindens imponerande kontur, uti hvilken Hunger påvisade för oss den kolossala sarkofagbilden af en judisk eller egyptisk prinsessa. Hunger benämnde henne ”die Jungfrau”.

http://digitaltmuseum.no/things/den-sovende-dronning/MND/NAB1994040100

Det var rätt kyligt ute på fjorden. Herrarna döko därför ner i aktersalongen och kommo åter upp, den ena efter den andra, väl ombonade med pälsar. Jag var den enda, som inte kunde bestå mig med dylik lyx. Men min svarta regnkrage gjorde ungefär samma tjänst.

Fjällen hade nu andra färgskiftningar än då vi passerade Björnfjeld och Rombaken, men det led ju också mot kvällen. Det började snart skymma på. Det blef en säregen stämning öfver fjorden. Allt var så klart, distinkt och kallt i ljuset. Endast inåt Beisfjorden låg en ångare, som spydde rök och inhöljde landskapet i lätt dis. Många malmångare lågo förankrade på fjorden, både engelsmän och tyskar. Vid den stora malmkajen lågo två engelsmän.

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Hej! Jag hoppas att vi snart får veta fortsättningen på historien.

      Radera