torsdag 18 maj 2017

Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren

Mor och Signe ha inte mycket nöje haft af sin vistelse här ute. Mor har haft jämt att göra att hålla diskarna från lifvet, och Signe har varit dålig – hennes mage har krånglat hela veckan. Och så har ju jag varit dels bortrest, dels ”sjukdålig” flera dagar.

Och jag som hade trott, att vi skulle ha spelat mycket, och läst. Det har ej blifvit något alls af. Lifvet erbjuder verkligen få glädjepunkter. Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren, arbeta, äta och sofva. Åtminstone de båda sistnämnda.

Men nu skall jag nedlägga pennan för en stund och ägna mig åt något annat!

Det hade varit meningen, att Greta och Moster Ellen skulle ha kommit ut och hälsat på, men Astri ställde sig så afvisande mot ett besök, så de drogo sig, och kommo ej. Stämningen på eftermiddagen var ganska tryckt. Signe och jag spelade en smula Tjaikowsky (jag har tre tjocka häften af hans symfonier hemma), men vi funno honom inte vidare tilltalande, åtminstone inte i pianoutdrag, så vi affärdade honom och öfvergingo till Brahms. Vidare sökte jag sjunga en smula, men fann inte rösten särdeles sympatisk efter ett par års fullständig hvila.

På kvällen var ett öfverdådigt månsken, och helt sent lyckades jag få modern med ut för att få litet annorlunda luft efter köksdiskarna. Sent i säng.

Fredagen den 1 mars 1918.

Den nya månaden har ingått med ett högst strålande väder. Men några vårillusioner kan man inte precis få, som i söndags, då Signe och jag voro ute på promenad i samhället och det rent af verkade maj, ty idag på morgonen var hela 7 grader kallt. Men solen verkar nu ofantligt fram på middagen. Jag tycker att dagarna ha ökats oproportionerligt under den sista veckan. Det förefaller mig ha gått nästan språngvis. Nu är det nästan ljust ända till sex. Man märker skillnaden mest vid denna tiden på aftnarna, emedan man då vanligen anländer hem från staden. 5-tåget blir väl i regel det mest anlitade.

Astri har under den senaste veckan kryat på sig. Jag ringde till dr van der Burg på tisdagsmorgonen, och han syntes belåten med förloppet. Astri hade på natten haft undertemperatur – blott 36,5 – och hade samtidigt haft ett anfall åt hjärtat. Hon trodde, att det alldeles skulle till att strejka och påstod att det kändes otäckt – hon mådde ”tjyvtjockt” värre. Men det var väl till största delen nervositet. Doktorn fäste i alla händelser inget afseende därvid. Han ansåg att hon skulle gå upp och blott vara försiktig med att gå för mycket, alldenstund det vore möjligt att hon hade en lindrig knölros. (Knölen på benet kunde möjligen tyda därpå). På tisdagen gick hon alltså upp, och humöret blef då betydligt bättre också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar