Hemmet i Forsbacka

Några särskilda minnen speciellt anknutna till det första lilla rummet, har jag just inte. Jag hade inte så mycken tid över för några studier precis, men nog gjorde jag väl hvad jag kunde. Av kamraterna på bruket hade jag ritaren Carl Lindström på ”sängsidan” och kemisten Carl Eliasson på ”byråsidan”. Något intimare umgänge hade jag inte med någon.

Hur länge jag bodde i detta första lilla rum, vet jag inte, men det var tills martiningeniören Walfrid Eriksson gifte sig med Ebba Renck, och det torde måhända ha varit någon gång 1912. Walfrid E. bodde i ett hörnrum åt söder, ett jämförelsevis stort rum med två fönster, säkerligen det bästa i hela Prästbyggningen. Nu hade kamrer Forsberg dött och efterträdts av Hjalmar Andersson. Och nu var det lättare att få något åtgjordt åt rummen i Prästbyggningen. Då Walfrid E. flyttade, fick jag hans rum, och det blev nu ommåladt i hvit Ripolin och omtapetseradt med ljusa, trevliga tapeter, jag fick nya fina hvita hemslöjdsgardiner och rätt så skapliga mattor. Och hvad ändå finare var: jag fick mina möbler ommålade av brukets målare Gradén, som verkligen gjorde sitt bästa. Och jag fick en ny bekväm säng av ”imperial”-typ, förut brun, men nu ommålad i samma hvita ripolinfärg som allt det övriga. Och slutligen: jag fick en gammal dyrgrip, en stor äkta empiresoffa, förmodligen utrangerad ur det Lundebergska disponenthemmet. Den befann sig visserligen i djupaste förnedringstillstånd: de vackra skärningarna voro påsmetade med hvit oljefärg och soffan var klädd med ett billigt cretontyg, som inte gjorde nå’n människa glad. Men jag lät sätta på ett vackert överdrag, så soffan var ändå fin och vittnade om att den en gång varit en praktpjäs.

(Axel Fornander nöp den sedan jag lämnade detta rum och lät restaurera den. Och det blev en 5000-kronors-soffa, som utgjorde en av de många dyrgriparna i det blivande disponenthemmet i Fagersta. Jag försökte förgäves få köpa den eller byta ut den mot en modern soffa).

Bild 2 visar i någon liten mån, hur detta mitt andra rum såg ut. Det var ganska trivsamt och många sköna stunder tillbringade jag där, särskildt på söndagarna, då jag tog ur nyckeln och ”inte var hemma”. Den lilla klockstapeln, som hörde till brukets lilla kyrka, låg på en liten holme alldeles utanför Prästbyggningen, och det var en säregen söndagsmorgonfrid över mitt rum, då den lilla klockan med den ljusa klangen lät sina toner dallra ut över bruksdammen.

(Jag förstår verkligen inte, att jag inte såg, att understa lådan i min numera rätt så söta byrå stod utdragen. Det skämmer ju så betydligt hela rummet. Och de fula kaféstolarna gör fortfarande ingen människa glad, men dem kunde jag inte få ersatta med några vackrare. Clara Schlüter midt i fönstret – med den vackra utsikten ut över den typiska Gestrike-naturen kring Bruksdammen – försonar dock en hel del. Hon har verkligen förljuvat min tillvaro under flera år. Hvad hon måtte ha varit vacker i verkligheten! Hon var maka till den tyske skulptören Schlüter och gjorde honom alldeles otröstlig, då hon dog tämligen ung.)

Det var i detta rum som jag började teckna mina många porträtt, såväl av min söta fästmö, dels ett stort antal självporträtt! Vidare ritade jag i detta rum porträtt en hel rad av brukets tjänstemän, hvilka porträtt ännu lära pryda en vägg i Forsbackas brukshotell. Här ha också tillkommit en hel rad ståtliga dansprogram för balerna på bruket.

Det här kaptlet har ju blivit kalladt ”Hemmet i Forsbacka”. D.v.s. det borde väl då endast ha skildrat Astris och mitt hem – ”Vårt hem i Forsbacka”. Det grundlades först 1914 – ja så länge fick Astri tyvärr vänta, hela sju år efter sin förlovning fick hon vänta. Det är icke många som skulle ha gjort. Men Astri väntade ”både vinter och vår och det hela år”, och det länder henne till stor heder, att hon inte bröt förlovningen.

Men jag tyckte ändå, att jag ville ha med även mitt ”ungkarlshem” i Forsbacka, ehuru väl det näppeligen kunde betecknas som mitt ”hem”. Mitt hem hade jag fortfarande i Stockholm, dit jag åkte ”hem”, då så kunde ske.

Åren 1912 och 1913 gingo, och det började bli olidligt att låta Astri vänta så länge. Men disponent Sjögren var obeveklig. Han ville inte bygga något åt oss, och någon lägenhet på bruket hade han inte. Jag undersökte möjligheten att få hyra i Gefle och åka ut och in till mitt arbete, men det gick inte disponenten med på. Ett försök att få hyra en liten stuga i Rörberg (alltså betydligt närmare än Gefle), strandade på samma grund.

Så kom krigsåret 1914. Hela sommaren 1914 arbetade vi i Vestra Bergsgruvan i Striberg, och minst en gång i månaden var jag nere hos Astri, som då bodde på Strand i Karlstad. (Bild 3 är tagen där, och visar, hur min unga hustru såg ut vid den tiden. Ja, så ung var hon icke precis, ty hon hade hunnit bli 29 år. Men hvad utseendet beträffar kunde man nästan draga av de nio åren, ty man kunde godt gissa på en tjuguåring).

Vid själva krigsutbrottet befann jag mig just i Karlstad, och jag minns väl jäktet och brådskan på stationen, då jag reste hem till Forsbacka. Jag blev hemkallad för mobiliseringens skull. Disponent Sjögren hade nu sent omsider kommit till insikt om, att han måste skaffa oss en bostad, om han överhuvud skulle ha mig kvar i Forsbacka. Och som jag nu började vikariera för de inkallade – kemisten och martinengeniören – så ansåg han väl att han var tvungen.

Baptisterna i Forsbacka hade tidigare haft en egen predikant, som de byggt en liten villa åt. Men på sista tiden hade de ej haft råd att hålla stadigvarande predikant, så bostaden, som kallades Zion, stod tom. den bostaden hyrde nu bruket åt oss. Den låg ett stycke från bruket – åt stationen till – och låg nog så ensligt i skogen, hvarför vi ibland fingo obehagliga påhälsningar av strykande nattvandrare.

Den lilla gulmålade trävillan – som just inte uppvisade några estetiska skönhetsvärden – innehöll två rum och kök samt en stor oinredd vind, där ytterligare två rum skulle ha kunnat inredas. Vårt hem där var ju inte färdigt – endast Astris söta sängkammare och köket var fullt i ordning – och detta är väl orsaken till att vi inte brydde oss om att taga några fotografier därifrån. De enda fotografier jag tog i detta vårt första hem, voro av min brud, då hon kom. Jag hade endast ögon för henne.

Men vi hade storskogen alldeles inpå oss, och en bild från den kan väl försvara sin plats.

Bild nr 5 togs i Karlstad ett år innan vi gifte oss, men den visar väl på ett ungefär, hur den unga fru Heijkorn såg ut, då hon blev hemförd till sitt blivande hem i Forsbacka.

Det var en vacker och glad hustru som blev herrskarinna i mitt 1914 grundlagda hem. Hon sjöng när hon arbetade och flängde litet vårdslöst, när hon satte upp gardiner eller klev på stege för att ordna i skåp och hyllor.

Och en gång – i 3dje månaden av sitt omedelbarligen påbegynta havandeskap – halvsprang hon till stationen, då vi en gång skulle in till teatern i Gefle. Ingen av oss hade någon erfarenhet om sådant, men det hämmade sig, och maken till den jul vi tillsammans upplevde 1914 i Forsbacka, ha vi väl aldrig haft.

Men Astri hämtade sig raskt nog, och länge dröjde det inte förrän hon ånyo fick för sig, att hon ville bli mor. Jag tror det var i juli hon kom på den tanken.

När vi flyttade in i vårt andra hem i Forsbacka, minns jag inte längre. Vi slogo igen samtliga gruvor vid krigsutbrottet eller åtminstone strax därefter, och jag fick i stället ägna mig åt materialprovning och provning av borrstål. Dessutom vikarierade jag minst tio månader som kemist och martiningeniör. Så på hösten 1915 vistades jag i Stockholm över hela vintern för att genomgå en kurs i metallografi och materialprovning.

Det är troligt, att vi på eftersommaren 1915 flyttade till den nya bostaden i Forsbacka by och att Astri bodde ensam där, medan jag var i Stockholm.,jag minns att jag någon gång på vårvintern blev hemkallad från Stockholm av disp. Sjögren för att taga ett generalprov på malm vid Sågmyragruvan. Och nog bodde vi i vår nya bostad då.

Kaj föddes ju 18/4 1916, och han fick ju åka i brukspatron Lundebergs gamla fina täckvagn, då Astri kom med honom. Och då fick han ju åka till den nya bostaden.

Det precisa datum då vi flyttade från Zion till Byn har ju knappast någon större betydelse.

Vår lilla stuga i Forsbacka by syns på bild nr. 6. den ser ju helt liten och oansenlig ut, men den var i själva verket inte så liten. Vi hade 4 rätt stora rum och ett fint kök, dessutom en förstuga på nedre botten och en liten hall på övervåningen (med täljstenskamin).

Det var en pensionerad lokförare från bruket som hade byggt denna lilla stuga som ”Eget hem” för sig och sin gumma. Hvad han hette, minns jag ej längre, men jag minns honom till utseendet. Hvarför han sålde sin stuga till bruket, vet jag inte. Möjligen ville han flytta till Gefle.

Vi fingo omtapetseradt i alla rum, i köket inreddes några modernare skåp än som fanns förut, och köket fick egen ingång. (Det hade ej funnits förut). Vidare fingo vi vattenledning indragen från brunnen på gården (där det fanns en gammaldags pump) samt pump i köket och avloppsledning.

Då vi flyttade in var allt således ganska fint och bra, i alla händelser ofantligt mycket trivsammare än vi hade det i ”Zion”.

Vi hade ju en del naturaförmåner: vi hade t.ex. fri ved (en stor kärra full hvarje vecka, så vi behövde inte frysa). Vidare fri potatis, satt, upptagen och hemkörd genom brukets försorg. Fritt trädgårdsland – dock ej å tomten, där vi bara hade blommor. Fri läkarvård och delvis medicin. Fria frakter, gods hemkördt till trappan. Alla damer fria hästskjutsar till stationen (3 km). elektriskt ljus var inte indraget, men vi hade nästan vackrare belysning med våra gamla fina fotogenlampor.

Jag skall här i några interiörer försöka presentera vårt andra Forsbacka-hem.

Vi ha kommit in från kapprummet och ha vår stora fem-meters-hylla rakt framför oss. Hemmet i Forsbacka var det enda ställe, där vår bokhylla kom fullt till sin rätt. Väggen var nämligen precis fem meter lång i vårt största rum, så hyllan fyllde exakt hela väggen.

Till vänster på hyllan ligga uppstaplade en hel del av mina sällsyntaste mineral, samlade på mina många resor – en prydnad lika god som någon annan. – Observera det underliga korset på bokhyllans mitt!

Visar vårt trivsammaste hörn med vår vackra hörnsoffa (klädd med grönt hemslöjdstyg i Leksandskrus). Det är min syster Signe som sitter i soffan och läser. Bilden är tydligen tagen på julen, eftersom en julbegonia står och blommar på Astris vackra kopparskiva.

Väggbehandlingen gjorde en underbar effekt. Tapeten i ramarna var icke säckväv, men den var i vått tillstånd pressad tillsammans med sådan, hvarför den på något håll icke kunde skiljas från äkta juteväv. Knutar och eventuella små skavanker och oregelbundenheter i väven framträdde i minsta detalj, och färgen var den äkta jutevävens. Det hvita taket – alldeles bländhvitt – var långt nerdraget på väggen och gjorde rummet ljust och luftigt. Vår i färg så underbart vackra matta (från N.K.) var här alldeles ny och fräsch.

Detta rum på Forsbacka var nog det vackraste vi någonsin haft.

Visar ett annat hörn av samma rum. Pianot som står där, var vårt piano nr. 2. det första var i svart päronträ och var något större än detta. Det var av Bergqvist & Nilssons fabrikat. Det var nog vackert, vackrare än de flesta, men jag var bortskämd med klangen i min systers piano, som var genom en lyckträff alldeles enastående och var därför efter en tid inte riktigt nöjd, utan bad firman få byta. Och det fick jag. De skickade detta instrument i mörkröd mahogny, och det var till exteriören ett ovanligt vackert instrument. Klangen var sammetsmjuk, men jag var ändå inte på längden riktigt nöjd, ty instrumentet var en smula tungt i anslaget och klingade aldrig ut ordentligt i fortesatser. I hvarje fall inte som min systers piano, som jag valde ut åt henne bland 30 st. provspelade. Men som romanspiano var det mycket vackert. Jag hade det kvar så länge vi stannade i Forsbacka, men sedan sålde jag det där och fick sedan min vackra Duysen-flygel på hösten 1917 i Storängen.

Det är den sköna Clara Schlüter som nu fått denna inspirerande plats. Hon har inspirerat mig otaliga gånger.

Bild 10 ger en liten inblick i vår söta matsal. Det står en tebricka framsatt på det massiva bordet. Och att döma av lingonriskransen och den lilla julklockan över bordet har bilden tagits på julen (förmodligen 1916, men möjligen 1915, ty alldeles säkert är det inte).

Till vänster ser man större delen av den vackra bonaden ”Valborgsmässoeld”.

Bild nr 11 visar detta vackra hörn lite bättre. De stora stolarna hade vackrare möbeltyg då än hvad de senare fingo.

Bild nr 12 visar något mera av vårt matrum. Man ser det stora bordet från kortsidan. Det var mycket större i Forsbacka än hvad det nu är. Astri kapade av åtminstone 25 cm på hvardera kortsidan. Det tycker jag var stor synd, ty bordet hade vackrare proportioner förut. (Jag ritade bordet till vår nya bostad, liksom tillhörande stolar).

Bild nr 13 är inte så särdeles lyckad, men ger ändå ett minne från Astris sängkammare. Möbeltyget var randigt i gult och violett och gav ett egendomligt intryck av solbelysning i rummet även under rätt mulna dagar. Rummet låg väl åt söder, i hvarje fall var det mycket soligt. Jag tog en gång ett nakenfotografi av Astri en solig dag, just då hon skulle gå upp och kläda sig. Hon stod midt i solskenet och skuggorna från blommorna i fönstret kastade sådana lustiga dagrar över hennes smidiga och ännu slanka gestalt. Jag kan tyvärr inte hitta det fotot, annars hade det fått en plats här.

På bild nr 14 ser man emellertid Astris vackra säng, i hvars sängstolpe hon stod och höll sig, då hon blev exponerad.

På bild nr 15 togs hon tidigt en morgon, innan hon ännu hade gjort toalett. Hon hade varit nere i trädgården och hämtat upp litet blommor, och de båda lösa flätorna tyckte jag klädde henne så till den grad, att jag tyckte de måste förevigas i samband med hennes rum.

I detta rum är Maj-Kersti född, ifall det nångång kan roa henne att se.

Hon hette verkligen Maj-Kersti på den tiden. Och det tycker jag fortfarande är vackrare än Majsti. Majsti fick hon heta, därför att Kaj sedermera, då han började famla i svenska språket kallade henne ”Majtjitti”, hvilket väl först i Storängen fick den stabila namnformen Majsti.

Jag har fortfarande det livligaste minne av den natt, då Majsti föddes. Jag tror att barnmorskan - ”Svarta Sara” som hon smeksamt kallades på bruket – kom ut till oss vid 10-tiden på kvällen den 30 maj och började vidtaga sina föreberedelser för evenemanget. Det var ett spring och ett arbete, som våldsamt jagade upp mina nerver. Jag tror att den bussiga Siri Lund – som skötte lille Kaj – var Svarta Sara behjälplig.

Jag borde ha gått ut i den vackra maj-natten, jag stod inte ut med att höra Astris ångestskrin. Men i alla fall var jag inne och irrade omkring i de nedre rummen som en osalig ande. Jag tror det var vid 1-tiden på natten som Astri vardt förlöst. Därav beror det, att barnmorskan till prosten uppgav den 30 maj som Majstis födelsedag, eftersom hon väl började sin gärning på kvällen den dagen. Men Majsti är född den sista maj och blev uppkallad efter denna sköna månad ”wo alle Knospen flühen”. Namnet Kerstin fick hon av mig till minne av Kerstin Fridén i Sävsjö som jag spelade så mycket à quatre mains med under min vistelse i Fröderyd. Hon var alls ingen ”flamma” i mitt liv – ifall nu någon vill insinuera det. Hon var en ovanligt stilfull, men enkel och bussig flicka. Tyvärr dog hon efter ett par tre år i lungsot. Hon spelade piano med ovanlig skicklighet och stilkänsla. Var hon måhända 20 år?

Den 1:sta juni var jag ute och rodde ensam ute på Storsjön. Det var mycket tidigt på morgonen, kanske vid 4-tiden. Jag plockade på en av de många holmarna en väldig bukett liljekonvaljer för att därmed tacka min duktiga hustru för dottern hon givit mig…

Bild nr 16 härovan togs då Majsti döptes. Dopet skedde i all enkelhet hemma hos oss. Datum har jag numera glömt, men det skedde kanske 14 dar efter. Den bussige och genomhederlige ing. Erik Skoglund syns med fru (skånska) till höger på fotot. Till vänster stående brukspredikanten Erik Bergman med fru – numera prost och kyrkoherde i Östermalm i Stockholm och sedan mycket länge Kungl. Hovpredikant. Till vänster sitter ”Svarta Sara” (var hon syster till verkmästare Lundvik? Jag minns det ej längre).

Bilden är tagen på vår veranda. Allt gick enkelt men värdigt till. Fru Bergman var snäll emot Astri, hon var hennes stöd många gånger. Det sades att hon hade ett väldeliga humör, men det råkade åtminstone vi aldrig ut för.

Eftersom Astri fått sitt rum förevisadt så skall jag väl också visa ett foto från mitt rum. Det var inte så färdigt så det var något att visa. Men jag hade mitt skrivbord och min facklitteraturbokhylla där, och dem kan man ju få minnas. Mitt skrivbord slog Astri sönder till ved, då vi lämnade Solhöjden i Nyköping, och min hvita fackbokhylla ha vi inte heller mer. Men genom denna bild kan jag tänka mig tillbaka till mitt eget rum i Forsbacka. – Jag hade ju min sängplats där också.

I detta Forsbackahem bodde vi c:a två år. Många minnen därifrån skulle jag väl kunna leta upp och skriva ner. Och det kommer kanske fram åtskilligt ur min gömda korrespondens med hemmet.

Min Far fick vi aldrig glädjen att se i vårt Forsbacka-hem, vare sig det allra första eller det andra. Han dog i aug. 1915. men han var ändå hos mig tidigare och bodde på brukshotellet under sitt besök, under hvilket år minns jag ej längre. Jag visade honom omkring nere i verken och han var mycket intresserad, så gammal han än var.

Faster Signe var kanske hos oss i två omgångar (se bild 8). Hon var också hos mig en gång, innan Astri kom till Forsbacka, och bodde då i mitt rum i Prästbyggningen. Det var då jag tog så många fotografier av henne i 1000-watts-lampans sken. – Och Farmor var också hos oss och trivdes godt. (se bild 19).