Heijkorn

Den 2.dra jan. 1918. Idag har det vintrat till på allvar! Morgonen ingick mulen, och till en början var det väl icke så kallt. Men frampå middagen klarnade det, och temperaturen sjönk alltmera, så att vid 6-tiden på kvällen var det 9 grader kallt vid Norrmalmstorg. Och det blåste snålt. Norrmalmstorg. Bild från Stockholmskällan. Rätt mycket snö hade fallit fram på morgonsidan, så sedan jag läst mitt pensum om 12 sidor i Kielhack, så måste jag ut med plogen för att kunna komma skaplig om fötterna till stationen. Jag reste in med 10-tåget. På mitt kontor fanns ingen post mer än ett kort från Emil Olsson – den enda af våra s.k. vänner i Forsbacka, som kommit ihåg oss på julen och nyåret. Om man undantager ytterligare Anders Lund. Vid 12 var jag uppe för att bocka mig för cheferna, men träffade endast Hallström, enär Hallin vistades på sin egendom nere i Östergötland. Vi språkade litet om möjligheterna för Wreta under det kommande året. Sedan gick jag raka vägen he...

1918 1. sta januari. Här ofvan har alltså skrifvits ett nytt årtal. Vi veta icke mycket, hvad detta år kan ha att innebära. Men så mycket hafva vi på känn likväl, att det kommer att bli ett händelserikt år, kanske mer historiskt än något af de föregående. Detta år – skola vi hoppas – skall komma till oss med den efterlängtade freden – många tecken tyda därpå – och om väl icke normala förhållanden så lätt och fort återställas, så skola vi likvisst hoppas att mänskligheten vid detta års slut är ifärd med att söka reparera de gångna krigsårens svårbotade refvor. Det är icke möjligt att kriget kan hålla på äfven detta året ut. Mänskligheten har absolut tröttnat. T o m i det krigsfanatiska England och äfven Frankrike höjes oemotståndliga fredsröster. De låta icke som förut nedtysta sig. De ställa kraf på att bli hörda. I alla händelser ett år, rikt på upplefvelser! Det skall bli intressant, om man får lefva och följa med! Äfven om det blir ett nödens år. Ransonerin...

Oktober 1917 Följande dag, det var den 31 oktober – onsdagen, skulle vi enligt programmet börja vår rundgång mycket tidigt. Uppstigning kl. 7, frukost kl. 8, samling i anrikningsverket ½ 9, det var planen, som emellertid inte blev så juste genomförd. Jag åt frukost 8 - ½ 9 hos dir. Narmestad och hans kusin i deras små, men hemtrefliga krypin – hans direktörsbostad var ännu icke fullt färdig. Så började vi dagen med att Narmestad på kontoret på en ritning demonstrerade anrikningsverket och dess schema, samt visade alla produkter, som erhöllos i dess olika stadier. Mycket intressanta saker, som emellertid äro mycket svåra att sätta sig in uti. Så drogo vi oss uppåt verket, där vi sammanstötte med de öfriga herrarna. Vi besågo verket och dess detaljer utan och innan. Jag skulle kanske här ha tecknat mig till minnes det hufvudsakliga af verkets byggnad och funktion, men jag afstår, enär det bleve för vidlyftigt. Jag har ju i alla fall ett schema öfver verket tillhands. ...

Oktober 1917 Det blef nu omklädningsbestyr för mottagningsmiddagen, som Hunger skulle ge, men som jag icke skulle logera hos honom, fick jag begifva mig ner till kontoret, där jag i närheten blef inlogerad hos korrespondenten, kapten Nielsen. Antagligen på grund af något missförstånd, blef mitt bagage uppkördt till direktörsbostaden, och där blef det stående både länge och väl. Det var därför med knapp nöd jag hann bli i ordning till middagen, som skulle börjas kl. 6. Den började emellertid inte så punktligt, ty dir. Hallström och kammarherren hade gått och lagt sig till en tupplur före middagen och de blefvo mycket sena. Det blef ingen dyrtidsmiddag som vi välfägnades med. Allt hvad delikatesser stod att uppbringa hade Hunger anskaffat. Där bjöds på kaviar, utmärkt ost af flera sorter, sparris och andra godsaker, för att icke förbigå soppan, fisken och steken i den förträffligaste anrättning. Stillleben mit Bockbierglas , Johann Wilhelm Preyer , 1839 Till smörgåsbordet fi...

oktober 1917 Men vår lilla båt stäfvade alltmera utåt fjorden. Vi passerade Skjomens fjordbund, och snart förlorade vi Narvik helt och hållet ur sikte, men i stället började Balangens och Salangens fjäll att dyka upp. Vi höllo ner mot det vänstra landet, där längst inne i ett blåaktigt dis ett pärlband av ljus började visa sig. Det var Björkaasen-anläggningen . Egendomligt formade fjäll bildade bakgrunden, särskildt ett, som såg ut som ett horn. Det var nedåt Æfjorden till och skulle visst vara något extra i bestigningsväg. Snart kommo vi så nära att vi kunde urskilja landskapet närmare. Vi sågo detaljer af anläggningarna, som ligga uppe i dalen, 2,5 km från fjorden, och nere vid hamnen började den stora malmkajen af träkonstruktion att skarpt afteckna sig. Ytterst på bryggan svajade i broderlig endräkt välkomnande en svensk och en norsk flagga. Vände vi oss om låg nu hela Balangenfjorden och Ofoten i bländande klart månsken, som i en lång strimma glittrade i vårt kölvatten. Det v...