Mycket intressanta saker vid Bjørkaasen gruver…
Oktober 1917
Följande dag, det var den 31 oktober – onsdagen, skulle vi enligt programmet börja vår rundgång mycket tidigt. Uppstigning kl. 7, frukost kl. 8, samling i anrikningsverket ½ 9, det var planen, som emellertid inte blev så juste genomförd.
Jag åt frukost 8 - ½ 9 hos dir. Narmestad och hans kusin i deras små, men hemtrefliga krypin – hans direktörsbostad var ännu icke fullt färdig. Så började vi dagen med att Narmestad på kontoret på en ritning demonstrerade anrikningsverket och dess schema, samt visade alla produkter, som erhöllos i dess olika stadier. Mycket intressanta saker, som emellertid äro mycket svåra att sätta sig in uti.
Så drogo vi oss uppåt verket, där vi sammanstötte med de öfriga herrarna. Vi besågo verket och dess detaljer utan och innan. Jag skulle kanske här ha tecknat mig till minnes det hufvudsakliga af verkets byggnad och funktion, men jag afstår, enär det bleve för vidlyftigt. Jag har ju i alla fall ett schema öfver verket tillhands.
Vi besågo äfven förråden, smedjan, kompressoranläggningen o.s.v. därpå begåfvo vi oss upp till Börsvandet, fjällsjön, därifrån vattnet skall tagas för kraftanläggningen nere vid verken. Det är planeradt och bestämdt, att genom en ca kilometerlång tunnel uttaga vattnet till kraftstationen. Lodräta schakt för angrepp från flera håll samtidigt, kompressoranläggningar och arbetarebaracker äro redan färdiga, men tunneldrifningen hann aldrig bli påbörjad.
Börsvandets omgifningar voro mycket intressanta. Man såg hela raden af fjäll västerut bortåt Ӕfjorden och Lofotsidan till.
Efter återkomsten från Börsvandet, skulle grufvan beses. Jag fick sällskap med gubben Beijer på hemvägen och som han nödvändigt ville ner till Hungers och omekipera sig litet, blefvo vi skilda från de öfriga herrarna och kommo alldeles på villospår. Hunger hade emellertid gått före med dem. Beijer och jag fingo så rätt på öfverstigaren, som följde oss in i stollen och rätt långt inne i densamma mötte vi de andra herrarna på återväg. Jag sällade mig till dem enär de skulle bege sig upp i rasbrytningsarbetena, dit inte Beijer ville gå. Vi gingo upp genom en stigort, besökte några rasbrytningsorter och fortsatte så ända upp i dagen.
Björkaasenfyndigheten är väl troligen Norges mest regelbundna kisfyndighet. Och detta itrots att de tektoniska förhållandena f.ö. i detta gebiet äro långt ifrån ostörda. Den nu blottade hufvudförekomsten fördelar sig på två lager – det hängande lagret och det liggande – som ligga efter hvarandra och tillsammans bilda en sammanlagd längd af mer än 800 m. lagren äro ofantligt regelbundna och utan förkastningar, hvilket väl i Norge tämligen hör till sällsyntheterna. Mäktigheten varierar ju något, men torde i regel vara ca 3½ meter. Det var en ovanligt ståtlig syn att gå där nere i stollen. Kisen, som är i det närmaste alldeles homogen, åtminstone i stort sedt, är dock på sina ställen mera grofkristalliniskt utbildad, och det glittrar i de tusentals facetterna som af diamanter. Detta hör säkerligen till de vackraste saker, man kan få se i en grufva. Våra järngrufvor erbjuda ju aldrig ens något ditåt.
Då vi afslutat grufbefaringen hade det redan börjat mörkna på. Vi hunno därför just ingenting den dagen. Jag var dock ånyo ett litet tag inne i anrikningsverket för att komplettera mina iakttagelser.
Dagen afslöt med middag hos Hunger, fortfarande i samma ståt hvad mat och och dryck beträffar, men utan tal och officiell prägel. Men lika sent om ej senare blef det.
Följande dag vid frukosten hos Narmestad kom telefonbud från dir. Hallström, att jag skulle bereda mig för en tur till Olalemmen, det sekundärfält, som innehades på option till årets slut av Overretssagförer Skjölberg i Bodö. Jag skulle få Oberstiger Syvertsen med mig och vi skulle åka dit de 12 km efter häst.
(Här slutar, mitt i skildringen, anteckningarna för år 1917.)
Följande dag, det var den 31 oktober – onsdagen, skulle vi enligt programmet börja vår rundgång mycket tidigt. Uppstigning kl. 7, frukost kl. 8, samling i anrikningsverket ½ 9, det var planen, som emellertid inte blev så juste genomförd.
Jag åt frukost 8 - ½ 9 hos dir. Narmestad och hans kusin i deras små, men hemtrefliga krypin – hans direktörsbostad var ännu icke fullt färdig. Så började vi dagen med att Narmestad på kontoret på en ritning demonstrerade anrikningsverket och dess schema, samt visade alla produkter, som erhöllos i dess olika stadier. Mycket intressanta saker, som emellertid äro mycket svåra att sätta sig in uti.
Så drogo vi oss uppåt verket, där vi sammanstötte med de öfriga herrarna. Vi besågo verket och dess detaljer utan och innan. Jag skulle kanske här ha tecknat mig till minnes det hufvudsakliga af verkets byggnad och funktion, men jag afstår, enär det bleve för vidlyftigt. Jag har ju i alla fall ett schema öfver verket tillhands.
 |
| Foto: Ballangen Bygdemuseum. |
Vi besågo äfven förråden, smedjan, kompressoranläggningen o.s.v. därpå begåfvo vi oss upp till Börsvandet, fjällsjön, därifrån vattnet skall tagas för kraftanläggningen nere vid verken. Det är planeradt och bestämdt, att genom en ca kilometerlång tunnel uttaga vattnet till kraftstationen. Lodräta schakt för angrepp från flera håll samtidigt, kompressoranläggningar och arbetarebaracker äro redan färdiga, men tunneldrifningen hann aldrig bli påbörjad.
Börsvandets omgifningar voro mycket intressanta. Man såg hela raden af fjäll västerut bortåt Ӕfjorden och Lofotsidan till.
Efter återkomsten från Börsvandet, skulle grufvan beses. Jag fick sällskap med gubben Beijer på hemvägen och som han nödvändigt ville ner till Hungers och omekipera sig litet, blefvo vi skilda från de öfriga herrarna och kommo alldeles på villospår. Hunger hade emellertid gått före med dem. Beijer och jag fingo så rätt på öfverstigaren, som följde oss in i stollen och rätt långt inne i densamma mötte vi de andra herrarna på återväg. Jag sällade mig till dem enär de skulle bege sig upp i rasbrytningsarbetena, dit inte Beijer ville gå. Vi gingo upp genom en stigort, besökte några rasbrytningsorter och fortsatte så ända upp i dagen.
Björkaasenfyndigheten är väl troligen Norges mest regelbundna kisfyndighet. Och detta itrots att de tektoniska förhållandena f.ö. i detta gebiet äro långt ifrån ostörda. Den nu blottade hufvudförekomsten fördelar sig på två lager – det hängande lagret och det liggande – som ligga efter hvarandra och tillsammans bilda en sammanlagd längd af mer än 800 m. lagren äro ofantligt regelbundna och utan förkastningar, hvilket väl i Norge tämligen hör till sällsyntheterna. Mäktigheten varierar ju något, men torde i regel vara ca 3½ meter. Det var en ovanligt ståtlig syn att gå där nere i stollen. Kisen, som är i det närmaste alldeles homogen, åtminstone i stort sedt, är dock på sina ställen mera grofkristalliniskt utbildad, och det glittrar i de tusentals facetterna som af diamanter. Detta hör säkerligen till de vackraste saker, man kan få se i en grufva. Våra järngrufvor erbjuda ju aldrig ens något ditåt.
Då vi afslutat grufbefaringen hade det redan börjat mörkna på. Vi hunno därför just ingenting den dagen. Jag var dock ånyo ett litet tag inne i anrikningsverket för att komplettera mina iakttagelser.
Dagen afslöt med middag hos Hunger, fortfarande i samma ståt hvad mat och och dryck beträffar, men utan tal och officiell prägel. Men lika sent om ej senare blef det.
Följande dag vid frukosten hos Narmestad kom telefonbud från dir. Hallström, att jag skulle bereda mig för en tur till Olalemmen, det sekundärfält, som innehades på option till årets slut av Overretssagförer Skjölberg i Bodö. Jag skulle få Oberstiger Syvertsen med mig och vi skulle åka dit de 12 km efter häst.
(Här slutar, mitt i skildringen, anteckningarna för år 1917.)
Kommentarer
Skicka en kommentar