På Välsäter

Troligen var det under samma sommar (1888) som jag fick göra en resa till Värmland för att helsa på kära släkten där. Vi helsade på både hos Farbror Carl och Moster Karin samt hos familjen på Välsäter (Sjökapten Alfred Teodor Almström och hans hustru Matilda Josefina Heijkorn). 

På Välsäter såg jag första gången min blivande hustru. Astri var inte mer än fyra år då. Jag minns henne rätt så väl som en ljus, nästan linhårig unge med stora runda ögon och en liten plutig mun, som satt en liten aning snedt. Hon hade temperament och var ibland ilsken värre, då hon inte fick som hon ville. Både kusin Fredrik, som ibland vistades på Välsäter, och Einar, som var ett a två år yngre än Astri, kommo ofta i gluggen för henne, och det hände lätt, att Astri tog till knytnävarna, då hon ville genomdriva sina önskningar. 

Det var min första värmlandsresa, och jag minns hvilka intensiva intryck Värmlandsnaturen gjorde på mig redan då. Allt var ju här så olikt Stockby och Stockholmsnaturen. Jag kommer särskildt starkt ihåg de utomordentligt hvita björkarna och den höga sandåsen vid Fryksta, båtarna i Fryken, bryggan, kolbåtarna, tågen och sågen med dess rasslande kettingar och det myckna timret, som luktade Värmland. Och jag minns Kils kyrka där högt uppe på sin ås.

Jag minns starkt en liten ravin med en porlande bäck strax intill Välsäter. Där fanns en källa,dit vi ofta styrde våra steg och där vi drucko kristallklart vatten ur näverstrutar, som hängde i en björk ijämte. Och där fanns små trevliga gölar i sanden, lämpliga för våra barkbåtar att segla på.

Jag minns att jag täljde mycket eleganta barkbåtar, som sedan blevo föremål för slagsmål bland kusinerna. Ibland fick jag följa med farbror Alfred, dels på "Harald" och dels även på "Bellman". Särskildt var detta fallet, då han bogserade de stora timmerflottarna. De endast kröp fram över den solglittrande Frykens yta, och då tyckte farbror Alfred om att ha sällskap på båten. Han voro ung och glad på den tiden, spelade fiol på båten, och ibland blåste han i sin kornett, så det ekade muntert mellan de höga Frykenstränderna.

Hvad som särskildt fäste sig i barnasinnet var de blå bergen och de långa utsikterna. Sådant fanns inte på Stockby. Och jag njöt Värmlandsnaturen redan då i djupa drag.

Hvem som åtföljde mig på denna Värmlandsresa minns jag ej. Att min Moder var med var väl tämligen självklart. Hur det var med min Fader, kommer jag däremot inte ihåg. Syster Signe tror jag inte var med. Inte häller minns jag numera, hur långe vi voro kvar i Värmland.

Det är rätt egendomligt att tänka sig, att den lilla linhåriga ungen på Välsäter sedermera blev min hustru.