torsdag 18 maj 2017

Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren

Mor och Signe ha inte mycket nöje haft af sin vistelse här ute. Mor har haft jämt att göra att hålla diskarna från lifvet, och Signe har varit dålig – hennes mage har krånglat hela veckan. Och så har ju jag varit dels bortrest, dels ”sjukdålig” flera dagar.

Och jag som hade trott, att vi skulle ha spelat mycket, och läst. Det har ej blifvit något alls af. Lifvet erbjuder verkligen få glädjepunkter. Nu är det ytterst illa ställdt med t.o.m. de mest primitiva lifsvillkoren, arbeta, äta och sofva. Åtminstone de båda sistnämnda.

Men nu skall jag nedlägga pennan för en stund och ägna mig åt något annat!

Det hade varit meningen, att Greta och Moster Ellen skulle ha kommit ut och hälsat på, men Astri ställde sig så afvisande mot ett besök, så de drogo sig, och kommo ej. Stämningen på eftermiddagen var ganska tryckt. Signe och jag spelade en smula Tjaikowsky (jag har tre tjocka häften af hans symfonier hemma), men vi funno honom inte vidare tilltalande, åtminstone inte i pianoutdrag, så vi affärdade honom och öfvergingo till Brahms. Vidare sökte jag sjunga en smula, men fann inte rösten särdeles sympatisk efter ett par års fullständig hvila.

På kvällen var ett öfverdådigt månsken, och helt sent lyckades jag få modern med ut för att få litet annorlunda luft efter köksdiskarna. Sent i säng.

Fredagen den 1 mars 1918.

Den nya månaden har ingått med ett högst strålande väder. Men några vårillusioner kan man inte precis få, som i söndags, då Signe och jag voro ute på promenad i samhället och det rent af verkade maj, ty idag på morgonen var hela 7 grader kallt. Men solen verkar nu ofantligt fram på middagen. Jag tycker att dagarna ha ökats oproportionerligt under den sista veckan. Det förefaller mig ha gått nästan språngvis. Nu är det nästan ljust ända till sex. Man märker skillnaden mest vid denna tiden på aftnarna, emedan man då vanligen anländer hem från staden. 5-tåget blir väl i regel det mest anlitade.

Astri har under den senaste veckan kryat på sig. Jag ringde till dr van der Burg på tisdagsmorgonen, och han syntes belåten med förloppet. Astri hade på natten haft undertemperatur – blott 36,5 – och hade samtidigt haft ett anfall åt hjärtat. Hon trodde, att det alldeles skulle till att strejka och påstod att det kändes otäckt – hon mådde ”tjyvtjockt” värre. Men det var väl till största delen nervositet. Doktorn fäste i alla händelser inget afseende därvid. Han ansåg att hon skulle gå upp och blott vara försiktig med att gå för mycket, alldenstund det vore möjligt att hon hade en lindrig knölros. (Knölen på benet kunde möjligen tyda därpå). På tisdagen gick hon alltså upp, och humöret blef då betydligt bättre också.

tisdag 9 maj 2017

Torsdagen var alltså en olycksdag!

Jag kunde inte säga nej till ett par till synes oskyldiga cigarrer, men de blefvo min olycka. Jag rökte troligen för hårdt in på sista stumpen och fick väl i mig något af oljan. Alltnog blef jag på natten tämligen sjuk och fick på tåget uppkastningar, som en försupen buse. Det var ytterst obehagligt och genant. Och Saltsjöbadståget har ju ingen toalett!

Då jag ändtligen efter all vedermöda kom hem vid ½ 1-tiden, hade jag knappast hunnit lägga mig förrän Elsa kom ner och hämtade mig under förklaring att Astri ville att jag skulle komma upp. Astri låg där och flämtade, var varm som en ugn och kunde knappast andas, sade hon. Det värkte i maggropen, bröstet och axlarna. Jag fick lof att vara hos henne hela natten, för att lugna henne. Naturligtvis inte en blund i ögonen. Där lågo vi sjuka båda två!

På morgonen därpå ringde jag efter doktor van der Burg i Saltsjöbaden, och han kom på middagen. Han förklarade, att det ingen fara var med lungorna först och främst, hvilket var det förnämsta, men äfven den rheumatiska åkomman ansåg han af mindre, tillfällig betydelse. Han ansåg henne mest psykiskt deprimerad, trött, utsugen, utsläpad af nattvaket med ungarna, väl då främst Maj-Kerstin. Ungen skulle ut, förklarade han, så att Astri finge ro och hvila. Men försök med det, den som kan! Det lyckades nog inte annat än med stadsbud!

Jag reste inte in till staden på den dagen; ansåg att jag intet dugde till att uträtta. Och så var det bättre att stanna hemma och sköta den lilla magen. Förresten gjorde den sig påmind med icke alltför långa mellanrum, så det var icke så godt att vara borta.

Torsdagen var alltså en olycksdag!

Resten af veckan blef häller inte värst mycket uträttadt. Jag var visserligen inne till kontoret både på fredagen och lördagen, men arbetet blef ej afsevärdt.

Astri har legat sedan dess. Hennes temperatur har varit bra, hennes värk inte häller öfverväldigande, men vi tyckte det vore bäst för henne att ligga så länge. Hon har fått en liten svullnad i ett ben, med en röd antydan i huden. Emellertid har hon för sig att hon är dålig och fantiserar om bältros och knölros osv.

Vidare är hon ”dum i hufvet”, hvilket yttrar sig uti en fullkomlig oförmåga att läsa något med behållning, att hålla tankarna samlade på något visst. Hon blir så genast alldeles slak. Det föreligger tydligen en fullkomlig psykisk depression, som inte kan häfvas förrän ”Majsjitti” blifvit fullt afvänjd och kan tagas ifrån henne.

måndag 8 maj 2017

Från veckans arbete är icke mycket att berätta.

Från veckans arbete är icke mycket att berätta. Det förnämsta är väl igångsättningen af diamantborrningen i Wreta. Andersson hade förut skrifvit och sagt sig tro, att den skulle taga sin början på tisdagen. Jag valde därför med afsikt onsdagen för nedresan för att få närvara strax efter starten.

Men då jag anlände dit ner, hade de ännu icke fått igång. Skjulet var ju uppfördt och maskinerna på sin plats, men vattenpoleringsanordningen var icke klar. Jag hade föreslagit att slå två flugor i samma smäll och taga det för spolningen erforderliga vattnat ur norra grufvan, som därigenom borde bli länsad, åtminstone i de öfre delarna.

De höllo just på med hopsättandet af denna ledning och vi fingo det så pass i ordning att vi kunde se att anordningen fungerade. Andersson var blott bekymrad för, att vattentilloppet icke skulle komma att visa sig tillfyllest, ty diamantborrningsbolaget hade blott kostat på 1” rör, och det var måhända väl litet.

Enligt underrättelser af gårdagen kom dock arbetet igång på torsdagseftermiddagen (den 21/2), äfven om Andersson ansåg sig för fortsättningen böra rekvirera gröfre rör (1½”)

Borrmanskapet var inlogeradt i grufstugan och hade skaffat sig hushållerska och bildat eget matlag. De hade det skapligt nog. Goda sängkläder hade jag låtit anskaffa, och ved hade vi ju, så inte behöfde de frysa.

Men jag frös ordentligt däruppe på kullen. En isande vind for tvärs igenom kroppen, och jag måste till sist ge tappt och bege mig på väg till staden. Andersson skulle komma efter med skjuts, men jag vågade inte sitta och åka, redan på förhand utkyld som jag var. Utan jag satte marsch och fick efter en fjärdingsväg värmen åter i kroppen tills skjutsen hann ifatt.

Så skulle vi äta middag, och det var ett kapitel för sig. Andersson meddelade, att de på Hushållsskolan – där vi förut ätit rätt rikligt och bra – hade från den ½ infört ransonering i portioner, samtidigt som de höjt månadspriset till 100 kr från 70. Detta tyckte han var väl starkt och hade därför slutat där. Han föreslog nu, att vi skulle äta på Stora Hotellet. Sagdt och gjordt! Vi tågade dit.

Soppa, klart spad utan fett med litet morotstärningar – 1 krona! Lamstek med legymer, tre tunna, nästan genomskinliga skifvor, ingen potatis, men 1½ matsked ärtor och bönor – konserverade förstås – 2 kronor! Smör, 60 öre – jag åt två portioner – 1.20, dricka, antagligen 40 eller 50 öre.

Detta var ingenting att bli mätt på. Någon efterrätt borde vi ha. Äppelpaj var det enda ätbara till minsta priset. Vi fingo en liten bottenkaka af deg med litet marmelad på – 1 krona. Och detta skulle man lefva på efter 1½ mils promenad. Pris 5.35 för middagen, och då hade vi ändå ätit det billigaste som stod att få. Skulle vi ha fått äta oss mätta så hade det kostat minst 10 kronor. Andersson var arg – antagligen också därför att jag icke bjöd på middagen. Han föreslog, en smula kränkt, att han skulle bjuda mig på ny middag på automaten, hvilket han emellertid inte fick. Men nog är detta en tidsbild, om någon! Därför har jag nedskrifvit den.

Efter middagen gjorde jag visit hos Ekengrens och träffade denna gången husets herre hemma. Det blef en relativt angenämt tillbringad afton. I alla händelser bättre, än att gå på gatan, eller sitta i ett hotellrum eller hos Andersson. Det blef ett angenämt samspråkande om allt möjligt. De voro vänliga och enkla. Det bjöds på kaffe och punsch, men blef konjak. Och sedermera blef jag dessutom kvarbjuden till kväll kl. 7. Så det var nätt och jämt jag hann till tåget 8.17.

Det Ekengrenska hemmet är fullt med antikviteter och vackra möbler och saker, gamla präktiga skåp osv. det blef språk om möbler och möbelkonst. Ekengren häfdade vår höga ståndpunkt och smak här hemma i Sverige för närvarande. Och det har han nog rätt i.

SchlüterHan visade sitt nyförvärfvade skrifbord, tillverkadt af lindar från någon egendom i Uppland – en präktig pjäs med ett härligt trä med den finaste ådring. Bordet var tillverkadt i Nyköping. En gammal stol var renoverad hos N.K. och tog sig synnerligen präktigt ut. Tenn och gammalt porslin hade han också att förevisa.

Och så hade han ”Frau Carl Schlüter” på sin bokhylla, fastän icke i terra-cotta liksom min statyett, utan i någon hvit massa. Och jag erkänner att den hvita var vackrare.

lördag 29 april 2017

Man önskar sig fjärran från människorna

Söndagen den 24 februari 1918.

Så har åter en vecka gått till ända. En tung, dof, vecka. Allas sinnen sättas i brand genom den finska frågan, de ohyggliga blodsdåden och skräckscenerna i södra Finland samt vår regerings skamliga beteende till det hela. Det känns som en skam att vara svensk i dessa bleksotens dagar.

Jag kan ej hjälpa, att jag är så funtad att hela mitt sinne råkar i uppror därigenom, låt vara, att det är yttre förhållanden, som ju icke direkt angår en. Men jag råkar helt och hållet ur funktion, hoppar ur gängorna och förlorar arbetslust och håg. Det är en ynkedom att läsa tidningarna i dessa dagar; man blir bara arg, så fort man ser rubrikerna, mycket mindre då det ynkliga innehållet. Man önskar sig fjärran från människorna, till vildmarken, till fjällen, till den rena luften, till blommor och djur! Men icke desto mindre vill man följa med vår ynkliga, s.k. kultur och läser begärligt de sista underrättelserna.

Men harmen har varit stor hos mycket folk i Sverige i dessa bekymmersamma dagar. liksom belåtenheten på motsatta hållet.

Jag hörde två kvinnor resonera om händelserna i Finland häromdagen. Den ena af dem önskade af allt hjärta, att de skulle få börja smälla på och skjuta här hemma också. Det ”rensar luften” förklarade hon, och ”det kommer, var säker på det”. Och det var en kvinna i våra dagars Sverige, som så önskar mord, brand och likplundring! Det rensar luften!

Vi skola väl dock hoppas, att vårt gamla Sverige icke är ett Finland. Väl finns här oändligt mycken röta och mycket ohyra, men några tänkesätt från Gustaf Wasas och Gustaf Adolfs tid vinnas väl ock kvar. Och vi äro icke vapenlösa, Gud ske lof! Komma mausergevären upp på den ena sidan – och de uppköpes enligt annonser i tidningarna – så finnes de också hos oss. Må de komma; vi skola ej bli få på andra sidan! Vore jag ej familjefar, utan fristående i lifvet så fore jag gifvet till frihetskampen, nej till befrielsekampen mot de röda djäflarna, ohyran, mänsklighetens röta. Det vore en uppgift att gå till; med hänförelse skulle man gå till sitt värf! Men nu måste man sitta stilla och blott bita tänderna. Men mycket duktigt folk har hastat till en hjälp, som Sverige inte kunde lämna. Och det hedrar dem och deras ryggrad! Och dess bättre går nu marschen i Finland mot söder! Tyskland har förstått bättre än Sverige. Hjälp och vapen har kommit, och själfva börja tyskarna tränga byket inpå lifvet från söder. De hade igår tagit minst ¼ af distansen från Riga till Petrograd, och Reval är snart taget. Tyskarnas marschförmåga är storartad, rekordartad. Måtte de snart få köra ut patrasket.

fredag 28 april 2017

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll

Söndagen den 17/2 1918.

Betty har farit sin väg till sitt älskade Hedesunda, och modern och Signe har kommit ut för att hjälpa oss i stället under den tid som dröjer tills Anna Frisk kommer i stället. Så här blir en smula folkrikare en eller annan vecka. Det skall bli intressant att se hvad inflytande detta kan ha på hushållets utgifter och vedåtgången. Att Betty inte kunde elda var ju en tämligen känd sak. Hur det går med maten är ju en annan fråga. Men en besparing blir det i alla händelser, trots Signes resor ut och in. Därom är jag öfvertygad.

Det var gråt och tandagnisslan i går kväll med anledning af frågan om hvar främmandet skulle läggas. Jag hade föreslagit att de skulle få lilla rummet under den korta tid frågan gällde, då ju Elsa ändå inte ligger där om nätterna. På dagen skulle hon ju få ha sitt rum ograveradt. Men det blef förstås gråt och tandagnisslan. Flickornas rum skulle inte få beträdas alls under någon förevändning. Och då det vart bragdt på tal skulle Elsa först som sist flytta upp på vinden o.s.v. att jag blef utkörd från mitt rum betydde härvidlag ju inte så mycket.

stora2

Emellertid är Astris humör föga trefligt, huru mjuk hon eljest kan vara. Mest lär hon väl själf lida af det. Men man har ej roligt med ett dylikt humör. Det tyckes, som om lifvet erbjuder nog vedervärdigheter ändå, utan att man precis behöfver extra skaffa sig sådana. Att flickorna skola ha sitt ograverade rum för att känna, att de ha åtminstone någon vrå för sin hemkänsla, det är också min princip. Astri ville naturligtvis hälst ha en större villa, så att de båda flickorna kunde ha hvarsitt rum. Själf har hon ingenstans att vara, säger hon, och igår påstod hon i vredesmod, att hon skulle flytta upp med barnen på vindsrummet, för att få vara ifred och för att icke störa någon.

Detta om äktenskapets afvigsidor. Men lämnom detta ämne!

Kväll.

Det har varit en öfverdådigt vacker dag. Rent som en vårdag! Solen börjar stå högt på himlen, och den värmer riktigt utmed husväggarna. Egentligen skulle man förstås ha gjort en längre utfärd och njutit af den lifgifvande solen. Men det har icke blifvit något af.

Jag hade bjudit Elsa på symfonimatinén och vi reste in med 1-tåget. Och togo oss en ordentlig gångmarsch från Stadsgården.

Det spelades Dvoraks femte symfoni, den med negermelodin och det undersköna adagiot samt det lustiga scherzot. För övrigt spelades Saint-Saèns violinkonsert i h-moll, med Ahlberg som solist. Och ett afslutningsstycke af Jacopo Foroni. Det var egentligen symfonien jag tyckte om och ville höra, trots det den är mig tämligen välkänd. Ahlberg tyckte jag inte om, anatingen det nu berodde på att han hade en dålig violin eller inte kunde såvärst. Det var emellertid ingenting att höra ofvanpå Carl Flesch.

Foronis stycke i c-moll var ingenting märkvärdigt.

Söndagseftermiddagen blef modstulen tillfölje den prägel Astri satte på densamma. Astri är bra klen nu. Måtte det bara icke vara något fel med hennes lungor; hon har gått och hostat och torrhackat de senaste dagarna. Imorgon skall hon följa mig in till doktorn. Vore det blott rheumatismen i lederna, så vore det väl ändå icke så farligt; ty så ung som hon är skulle väl den snart kunna botas. Hennes feber, som förut gick upp till 37,7, har de senaste två dagarna gått ner till 37,2 – 37,3, alltså knappt ens ”förhöjd temperatur”.

Jag har skrivit en del ur ”Herzog” och senare äfven påbörjat en ny bok med öfversättning af ”Rom und die Kampagna”.

Ett nytt påbörjadt företag bland de många – icke afslutade! Men studier bli ju sällan afslutade, det försonar jag mig med. I alla händelser har jag de senare åren i afsevärd grad förökat min allmänbildning – mer än de flesta, skulle jag tro. Och jag är glad öfver allt vackert och nyttigt, jag får veta. Får jag fortsätta med samma uppåtstigande kurva, så kommer jag till slut rätt långt, det känner jag på mig. Utan tvifvel är det till stor del min energi beträffande allmänbildningens förskaffande jag har att tacka för, att det gått en smula framåt. Det sätter nog en viss prägel på det yttre uppträdandet, som icke förfelar sin verkan.

Men nu är det sent, och jag tränger till kroppens ro. Själens blir det sämre beställt med, ty hjärnan arbetar nästan intensivare på nätterna. Därför börjar jag nu också bli så ”gammal och ful”. Underligt är det att jag kan afvinna mig så pass mycket energi ur mitt urvattnade och urblekta väsen, då jag aldrig får sofva lugnt en enda stund.