lördag 2 juli 2016

Lilla Glasbruksgatan 13

elisabeth_webbsmallJag (Mira) har i Stockholms stadsarkiv, Stockholms äldre byggnadsritningar, hittat huset som Maria Elisabeth Heijkorn morfars mor,  bodde i som barn. Där bodde också de fem av hennes systrar som var födda före 1860, således också mormors mor, Matilda Josefina Heijkorn. Lilla Theresia föddes där, men dog efter bara 9 månader.

I arkivet kan man söka, hämta och använda bygglovsritningar från tidigt 1700-tal till 1874.

Ritningarna utgör en del av Stockholms stads byggnadsritningar – ett världsminne och är en fantastisk guldgruva för oss som söker släktens rötter och boplatser i Stockholm.

glasbruksgatan_13d

1849, Catharina, [Glasbruket Övra], Lilla Glasbruksgatan, 13.

“Byggnad i Muraren Sandgrens egendom N 13 vid Lilla Glasbruksgatan Catharina Församling”

glasbruksgatan_13a

Elisabeth skriver: “Der bodde vi 1 tr upp, och ifrån vår gård der hade vi samma utsikt som i Stadsgården; och ifrån gården gick en liten trappa ner till en liten täppa på berget, der man hade fri utsikt över hela segelleden. Det var väl fint. (Gårdens ena sida var fri från hus åt sjösidan.)”

glasbruksgatan_13b

glasbruksgatan_13c

“Jag minns ej hur många rum vi hade der, men nog var det 3 minst, både åt gatan o gården, för de voro inte så stora.”

glasbruksgatan_13e

glasbruksgatan_13f

onsdag 29 juni 2016

Det var en fläkt av gamla tider

Vårvintern 1918

På hemfärden gjorde vi ett besök på ålderdomshemmet för att uppsöka en gammal gubbe – Lundgren eller Lundberg – som varit med och arbetat uppe vid grufvan. Denna lades ungefär 1835, såvidt jag kunde förstå. Det var märkvärdigt hvilket minne denne 91-årige gubbe besatt från sin barndom. Han var liflig och pigg ännu. Enda felet var egentligen en smula dålig hörsel, men äfven den var skaplig nog.

Han berättade nu en del om ihjälslagna gruffogdar, pumpar och hästvindor, och att malmen skulle gå ifrån grufvan åt ”väster sör”, om körningen på vintern till hyttan, om körning till Läggesta och hyttan nere vid Vettern, strax nedom Åmmeberg – namnet kommer jag nu icke ihåg, fast jag känner det så väl. *(Kärrbacka?) Kopparhyttan hade nämligen brunnit, och man hade icke ansett det lönande att åter uppbygga den.

Det var en fläkt af gamla tider som passerade revy, och det hade varit nog så intressant att fortsätta intervjuen, ifall det kunnat ske på tu man hand och i annan, mera luktfri omgifning.

Planer uppstodo nu att besöka fru (Ulrica Regina) Grill på Godegård och anhålla att få taga del af arkivet som säkerligen skulle klarlägga hela denna fråga, då alla räkenskaper och smältningsrapporter helt säkert finnes kvar från denna tid. Men hon var inte hemma, och f.ö. vore väl en sådan begäran väl en smula djärf, att komma från en part, som inte har i hennes arkiv att göra.

Vi besökte en svafvelkisfyndighet, som Enblom hissade till skyarna. Det var en fattig imprägnation af kis i kvarts – hela historien en ca ¾ meters bred gång. Detta var allt. Utan ringaste värde!

Af större värde var däremot middagen, som serverades kl. 6 och bestod af fett, godt pepparrotskött med ”riktig smörgås” af gamla sorten, med helfet ost. Vidare syltade päron och kaffe med punsch. Två supar till maten! Hvad tyx om sådan lyx i dessa de yttersta af alla tider?

Afresa 7.41. Öfvernattning i Hallsbergs järnvägshotell. Afresa därifrån 4 på morgonen i fullt rägn. Hem vid 9-tiden. Ingen sömn på hela natten.

Det bästa med hela denna resa var gifvetvis upphandlingen af 5 kg härligt fläsk, 2 kg smör, 5 kg ost och 2 tjog ägg samt löfte om potatis. Sådant är värdt sina pengar i dessa tider!

måndag 27 juni 2016

Järnnasar och pauvra fyndigheter i Godegård

På fredagen for jag in vid middagstiden och ägnade mig åt mitt kontor på eftermiddagen. Resan till Godegård blef bestämd med Förvaltare Ekstrand. Vi skulle resa på 5.30-tåget på eftermiddagen. Hvilket vi också gjorde. Det snöblackade.

I Katrineholm medhunno vi det behagliga afbrottet af en god supé för dyra pengar. Man begagnar gärna tillfällena att äta i dessa tider! Vi framkommo till Godegård 11.26 och fingo logera gemensamt i samma stora rum, där jag förra gången höll på att frysa ihjäl.

På lördagsmorgonen fingo vi en vurst vid 7-tiden och anträdde färden upp till koppargrufvan. Det var isgata på vägen, och nog så vanskligt på sina ställen för hjuldon. Åkrarna voro tämligen bara, men i skogen låg ju rätt mycket snö. Äfven uppe vid grufvan var mycket snö, men varphögarna voro ju delvis bara. Länsning pågick med en membranpump – till föga nytta i den håla där de höllo på, och jag afbröt den därför och föranstaltade om uppsättning af en gams i ett annat af hålen.

s114

På fyndigheten äro nedsänkta tre större hål, hvaraf ett rätt långt (20 m) – den egentliga grufvan. Den syns sammanhänga med en af de andra sänkningarna – den som de höllo på att pumpa ur. Varphögarna hade just ingenting positivt att berätta. De berättade, att åtminstone ingen samlad svafvelkis förefunnits, utan på sin högsta höjd stänk och skifvor – imprägnation med ett ord sagdt. Och fattig sådan, ty någon vidare ytrostning stod ingenstädes att upptäcka. Varphögarna voro mestadels alldeles ofyndiga. Koppar kunde jag ingen alls se – låt vara att den blifvit bortförd. Men några rester skulle väl ändå stå att finna. På mig gjorde fyndigheten ett pauvert intryck. Föga förhoppningar! Förordade dock en länsning, eftersom de voro så envisa på sin sak, men hänvisade dem till ett mindre hål till höger om vägen, där de hade större utsikt att lyckas.

Vi voro äfven nere vid den gamla brytplatsen, där malmen af de gamla Grillarna hade nedsmälts. Vid en liten bäck i en backsluttning låg där en slagghög om ca 2-3000 ton. Slaggen var delvis full af insmält träkol, tydande på dåligt skött smältning eller primitiva anordningar – eller bådadera. Några järnnasar* stucko upp ur snön. Det hade sålts några stycken till 18 öre per kilo, påstod Enblom. Boxholm hade tagit dem. Det undras mig hvad de då kunna ha för svafvelhalt. Vi togo ett prof för analys af slaggen.

Utsikten var rätt öppen häruppe i höjderna. Vi foro förbi Djuletorp. Ett berg – Sinsberget (Sintesberg) tror jag det hette – sades erbjuda utsikt öfver hela norra Vettern ner till Vadstena och Omberg. Det skulle vara roligt att komma hit en vår, en solig dag i löfsprickningen – med glitter öfver Vettern.

*nasar är avfallsprodukter från kopparutvinning. Fram till 1840-talets slut utvanns koppar ur malm i så kallade sulubruk. En del av massan blev trots hettan i schaktugnen inte riktigt smält, utan la sig på ugnens botten. Nasarna består mestadels av järn, men innehåller också koppar, skärsten (halvfabrikat av koppar) och andra metaller. Källa: corren.se

Bildkälla: ekinge.nu

torsdag 23 juni 2016

Morfars mor flyttar till Moräng

Här följer en liten bit om flyttningen från Stockholm. Jag minns ej hvad jag slutade med, men förmodligen var det väl skolan och den tiden. Det kunde ju vara mycket mer som vore roligt att prata om, men som jag ej är mycket för att skriva, så blir allt i korthet.

Min första roligaste o sorglösaste barndoms- o skoltid blevo ej så lång i Sthlm, så inte blev jag ”pappas bokhållare”.

Jag vet inte av vad orsak, eller hur det kom sig till att pappa kom på den tanken att han skulle sluta med sitt slakteri och flytta ut till landet som jordbrukare. Vi hörde aldrig annat än att han förtjenat så mycket pengar så nu ville han slå sig till ro på landet. Far var ju ej van vid landet, men mor hade under sin ungdomstid varit mycket på landet, så hon kände till alla förhållanden, påstods det.

Han köpte alltså en liten gård (Moräng) i Sörmland i Södertäljetrakten. Nu skulle vi i alla fall flytta från Sthlm till ett ställe der det fanns både kossor, lam och hästar och höns o grisar, och det tyckte vi barn skulle bli oerhördt roligt, så sorgen var inte alltför stor att resa ifrån Sthlm. Flyttningsstöket hade vi barn ej så mycket besvär av; vi var ju i skolan.

Jag minns mest flyttningsdagen då de kom med vagnarna o tog sakerna, och sedan då vi sjelva skulle fara. Då blev vi alla syskonen instuvade i en stor täcksläde, jämte en vårdarinna och en liten hund. Far o mor åkte i en liten fin släde för sig sjelva, väl inpackade i stora renhudar, för det var vinter och rysligt kallt o mycket snö.

14 mars 1860. Ja, och så skedde avfärden från Stockholm. Vi frös inte. Vi voro så många i släden, och matsäck hade vi tillräckligt. På e.m. kom vi till Södertälje (järnvägen var ännu inte färdig vid den tiden).

sodertelje_1860

Far tog in på Stadshotellet, så der låg vi över natten allesammans, o hade det bra der, men nog tyckte jag att alltin var konstigt. Inte förstod jag att det kunde vara tråkigt, när vi voro alla på ett ställe.

Nästa dag fortsatte vi resan, utan andra äventyr än att lilla syster Karin som var tre år kräktes i släden, och det var mycket otrevligt. Men hvad det var mycket snö. Den gick över de längsta gärdesgårdsstörarna.

morang

Snart började vi undra om vi inte var framme snart, så vi fick se härligheten. Till sist fick vi se det gula huset. Glädje. Ifrån landsvägen skulle vi göra en tvär vändning in på vår s.k. byväg. Det gick inte bättre än att far o mor, som åkt först, och hade en yster sprakfåle, stjelpte i ”grindhålet” och mor kom underst. Men allt gick lyckligt, för det var så mycket lös snö att falla i. Vi som kom efter lyckades bättre, fast vårt åk var så stort, så det knappt gick igenom grinden.

morang2

Så kom vi då till sist lyckligt fram, och vi voro rysligt nyfikna att få se allting. Vi tyckte att rummen voro gräsligt stora och många. De voro redan möblerade o 2 främmande jungfrur hade vi också.

---

(Med på flytten var således Karolina Josefinas och Johan Fredriks döttrar Carolina Wilhelmina (Lina) f. 1849, Hilda Sophia f. 1851, Maria Elisabeth f. 1853 brevskriverskan, Matilda Josefina (Tilda) f. 1855 (mormors mor) och Catharina Fredrica (Karin) f. 1857 samt en vårdarinna och en liten hund.

På den lilla herrgården skulle ytterligare sex döttrar födas: Lovisa Christina f . 1860 (samma år som flytten), Emma Cecilia f. 1861, Agnes Johanna f. 1862, Sigrid Edvardina Rosalie f. 1863,  Ellen Paulina f. 1869 och Anna Judith Carolina f. 1871.

När Anna Judith var sju år dog Johan Fredrik och Karolina Josefina stod ensam med sina elva döttrar. De flesta flyttade sedermera tillbaka till Stockholm. N&M)

onsdag 22 juni 2016

Morfars mor börjar skolan

Medan vi bodde på Glasbruksgatan började jag skolan. Lina och Hilda hade då redan gått der ett par år. Vi gick i privat skola då förstås, hos fröknarna Calvagen på Hornsgatan No 13, en trappa upp.

hornsgatan13

Det var många andra flickor också. (Det var på samma plats der det nu är biograf.) Vår fröken hette Louise o var mycket snäll. Jag minns att en gång när det var räkning, satt en flicka med facitboken i knäet under sitt förkläde o bara skrev upp sina tal utan att räkna. Men hon fabbla, så fick fröken se det o blev så väldigt ond, och flickan fick stå hela återstående tiden i skamvrån vid kakelugnen o grina. (Uppe på spjället på andra sidan satt vanligtvis en papegoja o pladdrade. Hon sa många ord, begripliga på ”svenska”.)

Jag läste då i ABC-boken som hade tupp, o tuppen värpte så snällt o ofta åt mig. Jag hade lätt för att lära på den tiden, så fröken sade alltid att jag snart skulle bli fars bokhållare. Ja, nog gick det i uppfyllelse alltid. Fröknarna voro 3. En sydde klädningar. Hvad hon hette minns jag ej. En hette Malla (Amalia) o hon skötte huset. De voro väl i 40 a 50 årsåldern tänker jag. Jag minns inte hur många timmar vi läste, men vi hade alltid smörgåsar med oss o en liten rast. Om vi behövde gå ut, så fick vi alltid bedja om lov på franska. Men det har jag glömt nu. Det kanske du kan påminna mig om.

Medan vi bodde på Glasbruksgatan fick vi en liten syster till som hette Therese. Hon var allas vår älskling förstås, derför att hon var minst. Men hon dog när hon var 9 månader gammal. Och det blev en gräslig sorg. Mor bara grät och sörjde, som om hon mist alla. Det var en bedrövlig tid.

Jag minns så rysligt väl hennes begravningsdag. Hon var så söt der hon låg i sin lilla gula kista. Hon var klädd helt i hvitt i tyll o med myrten o blommor. Ävenså kistan. Och 4 skolynglingar buro henne bort.

katarina

Vi gingo hela vägen för det var så nära, med kransar o blommor i händerna. Vi gick tvärs över gatan och upp över den lilla krokiga backgatan o över Högbergsgatan till graven som var helt nära kyrkan. Jag minns ännu platsen mycket väl. Jag minns att det var några menniskor hemma sedan på e.m., men ledsamt var det.

morofar

Far o mor hade även gamla goda vänner på Hökens gata No 7 som vi voro hos ibland, (ej långt från oss) det var farbror och tant Villman. De hade 2 fosterbarn en gosse och en flicka. Men de voro stora. Dem får jag tala om en annan gång, om du vill att jag ska fortsätta.

Fortsättning följer…

(Bilder från Stockholmskällan. Klicka på dem för att komma till källan.)