Inlägg

Skottsbergs forskningsfärd till Juan Fernandezöarna - en resumé

Av -
Bild
Forskningsresande Carl Skottsberg Den 13 mars 1918 I går afton hade jag min moder med mig på en föreläsning, som docenten Skottsberg höll i Viktoriasalen om sin forskningsfärd till Juan Fernandez-öarna . Det var verkligen med stort nöje man med bildernas tillhjälp följde honom och hans hustru på deras vandringar på Robinsonön - Mas a Tierra - som dess rätta namn är. Det är ju en vulkanö, uppbyggd av basalter, tuffer och lösa lager, allt färgadt i röda, gula, bruna färger som helt säkert taga sig synnerligen underligt ut för oss nordbor. Bilden på kartan, som han förevisade, liknade en paranöt. Ön har sin största utsträckning i VSV-ONO och stupar i söder så brant i hafvet, att ingen landning är möjlig däe tillfölje den ständiga sjögången och bränningen som aldrig lägger sig. Ön har endast en à två hamnar, som äro möjliga att angöra, båda på nordkusten. Öns dimensioner äro i längd ca 23 km och största bredd ca 6 km. Mitt i ön reser sig till en höjd af öfver 900 meter en gammal vulkankäg
Skicka en kommentar
Läs mer

Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja

Av -
Bild
Anteckningar från min lefnad 1918, band II Den 13 mars 1918 Det är alltså den 13 mars 1918 som jag påbörjar detta nya band, innehållande mina enkla hågkomster, som jag vill bevara som illustrationer till mitt liv och leverne. Jag märker sannerligen att mina anteckningar högst betydligt urartat, men jag kan knappast hjälpa det, ty jag har inte tid att gifva dem någon stilistisk ans, som de nog behöfde! Jag hinner inte hälften af hvad jag borde och skulle vilja. Det är endast de två timmarna på morgonen, innan jag far till mitt kontor, som jag i någon mån kan utnyttja; ofta blir det icke ens dem. På kvällarna är småungarna vanligen för bråkiga för att jag med någon grad af ro skulle kunna sätta mig till ihållande tankearbete. Jag har nu skrivit c:a 110 4:o-sidor med öfversättningen från Herzogs ”Handbuch der Finanzierungen”. Det går sannerligen inte fort, men så är det också specialtyska, innehållande en massa facktermer, där man ofta kan få sitta långa minuter för att komma på det klar
Skicka en kommentar
Läs mer

Morfar och spanska sjukan

Av -
Bild
Februari 1919 Äfven jag har sålunda fått upplefva spanska sjukan! Länge gick jag och var stram öfver att bacillerna icke beto på mig. Under den allra värsta perioden i höstas kunde jag t.o.m. hålla mig fri. Men nu, på själfva slutet då man ansett spanska sjukan nästan ur världen, då skulle man få den. Och icke blott jag, utan äfven hela familjen. På morgonen, torsdagen den 13/2 (1919), var jag tidigt ute i skogen för att skaffa ett välbehöfligt förråd av pinnar till mitt knappa förråd. Jag kände därvid inget särskildt, men då jag vid ½ 9-tiden åter kom in, kände jag att jag var sjuk. Det var en alldeles bestämd känsla häraf. Jag kände mig med en gång alldeles matt och uttröttad och benen kändes som vore de ”afslagna”. Jag satt en stund på min ottoman nere i matrummet, begrundande fenomenet. Nu hade det bästa varit att jag genast gått till sängs, men oaktadt jag kände mig dålig, for jag med 10-tåget till staden och mitt kontor som vanligt. Jag kände en isande känsla i kroppen, och trots
En kommentar
Läs mer

På Välsäter

Av -
Bild
Troligen var det under samma sommar (1888) som jag fick göra en resa till Värmland för att helsa på kära släkten där. Vi helsade på både hos Farbror Carl och Moster Karin samt hos familjen på Välsäter (Sjökapten Alfred Teodor Almström och hans hustru Matilda Josefina Heijkorn).  På Välsäter såg jag första gången min blivande hustru. Astri var inte mer än fyra år då. Jag minns henne rätt så väl som en ljus, nästan linhårig unge med stora runda ögon och en liten plutig mun, som satt en liten aning snedt. Hon hade temperament och var ibland ilsken värre, då hon inte fick som hon ville. Både kusin Fredrik, som ibland vistades på Välsäter, och Einar, som var ett a två år yngre än Astri, kommo ofta i gluggen för henne, och det hände lätt, att Astri tog till knytnävarna, då hon ville genomdriva sina önskningar.  Det var min första värmlandsresa, och jag minns hvilka intensiva intryck Värmlandsnaturen gjorde på mig redan då. Allt var ju här så olikt Stockby och Stockholmsnaturen. Jag kommer
Skicka en kommentar
Läs mer

Åren på Stockby gård - del 6

Av -
Bild
-Från mina lekkamrater minns jag inte särdeles mycket. Över huvud taget minns jag rätt litet av vårt hvardagsliv och dess små händelser. Min kusin Wille var ofta rätt långa tider ute hos oss på Stockby. Jag minns att han vid ett tillfälle fick ligga i en stor rymlig garderob, som innehöll en reservliggplats. En natt var det ett väldigt storm- och rägnväder, hvilket resulterade i att det började droppa från taket ner i Willes säng, som så småningom blev ganska blöt. Själva täcket torkade väl sedan någorlunda nödtorftigt mot morgonsidan, men han hade rätt blött i sin säng den lilla grabben (han var ungefär ett år yngre än jag). Och det resulterade i, att han kategoriskt vägrade att gå upp på morgonen, förrän han fått torka upp blötan. Han förklarade sig vara sjuk och ville ligga. Min fader tillät sig till en början skämta med honom, och Wille var mäkta generad. Det är inte så godt skall jag säga. Situationen var ju lite pinsam. Mina leksaker minns jag däremot rätt så mycket om. Vår u
Skicka en kommentar
Läs mer

Åren på Stockby gård - del 5

Av -
Bild
Ja, det börjat tryta med mina Stockbyminnen. Men det är nu också så länge sedan, och dessa minnen ha icke återupplivats på många år, så det är ju inte så underligt, om de blivit ordentligt överlagrade i medvetandets bottenskikt. De sista åren på Stockby präglades av de begynnande motsättningarna till Stocksunds villastad som nu började planeras. Den som styrde med den blivande villastaden var kammarherre Carl Eduard von Horn. Detta var en mycket påstridig herre, och min fader hade ständiga sammanstötningar med honom. Bland annat minns jag, att kammarherren en gång körde bort min moder och min syster, då de skulle gå och bada. Badhuset låg där nuvarande elstationen ligger, och vägen dit gick över våra gärden. Det blev skarpa tag. Min fader var ej den som mycket lät imponera på sig av höga herrar, när han visste sig ha rätten på sin sida. Han stängde vägen ner till badhuset och förklarade för kammarherrn, att skulle han eller hans familj ner till badhuset för att bada, så fick
Skicka en kommentar
Läs mer

Åren på Stockby gård - del 4

Av -
Bild
På hösten 1887 - tror jag åtminstone - kommo rallarna till Stocksund och började schaktningsarbeten och utläggning av spår för den nya Rimbobanan. Jag var rätt så ofta nere hos dem. Och jag var mycket stolt, då jag ibland fick den stora nåden att följa med på loket, som drog grusvagnarna. Jag var sex år gammal då. Jag minns också då järnvägsbron nere vid Stocksund började byggas. Det var mycket att se och lära för en liten sex-års parvel. Vintern 1888 var ytterst sträng, och det föll otroliga massor snö. (1888 var en så kallad vulkanvinter , orsakad av Krakataus utbrott 1883, reds. anm.) Jag minns mycket tydligt, hur vi en morgon måste skotta oss fram till ladugården det var manshöga drivor. Även jag var ute och skottade med en stor sopskyffel. Jag minns det mycket väl. Och jag minns hvilka härliga slädfärder vi denna vinter gjorde in till Stockholm. Vi vore då och då och hälsade på hos Mormor. Jag minns inte säkert var hon bodde under vår Stockbytid, men en period bodde hon på
Skicka en kommentar
Läs mer